Jag är inte helt säker när Depeche Mode bestämde sig helt för att gå från ett spännande synthband till ett tråkigt rockband. Visst, de har definitivt synthådran kvar, men låtarna saknar allt som oftast en stark melodi och en tydlig hook.
Det är inte många av albumen efter Songs of Faith and Devotion som jag känt varit superroliga. De har absolut en del låtar som glimmar till i reportoaren, men oftast känns det väldigt trött och oengagerande. Samma är det med trions 14:e studioalbum Spirit. Det är inget nytt under solen. Dave Gahan sjunger släpande ut texterna som jobbar på att vara så mörka som möjligt och gärna lite tråkiga. Även här glimmar de till lite då och då. Inledande Going Backwards sätter en lovande ton till albumet och singeln Where’s the Revolution visar sig vara ganska stark på albumet, som jag ändå tyckte var ganska medioker som singel. Men oftast när en låt inleds lovande på albumet blir det inget av den. Den försvinner i ljudonani istället för att skapa en stark låt.
Depeche Mode
@Facebook
Ytterligare ett oengagerat och ganska tråkigt album med Depeche Mode att lägga till samlingen från en grupp som bestämt sig för att inte utvecklas mer.
