Första genrepet av Melodifestivalen är alltid spännande. Det betyder oftast att saker inte riktigt sitter som det ska och att det finns mycket att förfina.
För att vara första dagen så är Clara Henry och David Lindgren duktiga och avslappnade. Det är absolut svajigt till som tätt, men de kan snabbt improvisera sig fram om det behövs. Hasse Andersson är i alla fall där i person och ibland även med ett manus. Ibland är han det inte. Det är charmigt på ett sätt, men samtidigt lite enerverande. Hasses spontanitet sätts verkligen på prov när han är i Green Room. Inte supertight.
Men som sagt, det kan bara bli bättre och det är massa rep kvar. Hasse ser dock mest glad ut i alla fall.

Pratorna är ikväll väldigt mellanmjölk. Det är sällan gapflabb, men de tre programledarna klipper till med några fyndiga replikskiften med jämna mellanrum. Det är inte Melodifestivalens vassaste tungor, men det känns som ledordet för årets Melodifestival är ”familjeunderhållning”. Mysfarfar, mysfarbror och Clara Henry. 

Roligast blir det när Per Sinding-Larsen presenterar dokumentären om Queensbösk , som lyfter fram Hasse Anderssons hårdrocksförflutna tillsammans med medlemmarna i nuvarande Mustasch . Med PSLs Kent -dokummentär i färskt minne så blir det extra kul – i alla fall för mig.

Scenen är mäktig när man ser den på monitorerna. I och med att den är såpass djup så lägger det till en extra dimension. Vissa artister utnyttjar detta på ett väldigt effektfullt sätt med sina nummer.
Allt inleds med ett ganska underhållande nummer som jobbar efter regeln mer är mer. Det är inte i närheten av de Broadwayshower Edward af Sillén fått till andra år. Men det sätter ribban för melodifestivalen 2017 – någonstans mitt på skalan. Inte för högt, inte för lågt.

Nytt för i år är även att presentationerna av artisterna inför låtarna är mycket längre. De får tid på sig att berätta lite om sin historia. Oftast tycker jag det fungerar bra. Sådana saker har ju en risk att kännas längre än de är.

Artisterna då?
Jo, de jobbar på bra. Det känns redan i första avsnittet att det är hög nivå på många av låtarna i år. Visst, jag tycker fortfarande att Charlotte Perrellis bidrag är för mycket nonsens från en artist som vill visa att hon är något hon inte kan hantera. Det är verkligen bara pinsamt och de andra måste jobba hårt för att slå hennes jumboplacering i morgon.

Jag skulle även bli förvånad om De Vet Du lyckas ta sig ända upp till Andra Chansen i morgon. Det är ett underhållande och kreativt nummer. Men låten har ingen hook. Den mer upprepar sig och lyfter aldrig. Hade det bara varit en mer catchig refräng så hade den definitivt blivit farlig. Nu blir det bara platt och det känns onödigt otight mellan medlemmarna.

Tyvärr tror jag Adrijana inte heller håller hela vägen fram denna vecka. Jag tycker Amare är en grym låt, men hon får inte riktigt till det på scenen känner jag. Det är absolut något som kan bli bättre tills i morgon – och det hoppas jag. Men efter kvällens rep så tillhör hon de tre lägre.

Boris René går till Andra Chansen med charm och en catchig låt. Tycker tyvärr att numret är lite tamt fortfarande, men han gör det han ska göra på scenen.

Även Dinah Nah känns mer självklar i de högre skiktet efter kvällens genrep. Jag är väl inte helt såld på låten som känns lite för retro. Men jag kan inte blunda för att Dinah Nah är ett proffs på scenen och att det faktiskt ser riktigt bra och tight ut i bild. (Jupp, jag ser mer eller mindre hela genrepet på monitorerna för att se vad som kommer synas i TV, men ändå få känna publikens reaktion på varje låt.)

Ace Wilder är given i final. Hon är ett fullblodsproffs när hon går ut på scenen. Det är tight, refrängen sitter direkt och det är omöjligt att inte ryckas med av detta. Jag skulle bli förvånad om detta inte får en ”Gå direkt till Friends utan att passera Linköping-kort”.

Sista bidraget är också det som kommer krossa mycket motstånd på vägen mot Friends. Vi kan säga så här att de resterande 21 låtarna denna säsong måste vara sjukt-bra för att kunna utmana Nano och hans singel Hold on .
Det är power-gospel som möter brittisk dansmusik. Det är som Naughty Boy producerade Hozier kryddat med John Newman . Nano är så jävla stark på scenen. Från hans fina presentationsfilm till röst, till låt, till känsla. Det skulle kräva värsta influensaviruset för att stoppa Nano från att gå vidare i morgon.

Min tippning är:

Hold on – Nano
Wild Child – Ace Wilder

One More Night – Dinah Nah
Her Kiss – Boris René

Roadtrip – De Vet Du
Amare – Adrijana
Mitt Liv – Charlotte Perelli