Lena Philipsson berättar att en av hennes hobbys – alltså något som hon gör regelbundet – är att lyssna på Radiopsykologen i P1. Ett program där folk kan ringa in och berätta om sina nojor, tankar och funderingar för en psykolog som kan ge dem lite råd på vägen. Lena berättar att hon funderat på att ringa in och få prata om sina demoner. Det är väl någonstans där som grunden till showen Jag Är Ingen Älskling ligger. Inte bara att promota sitt album med samma namn och samtidigt spela upp några av hennes större hist, utan att få prata av sig. Vi i publiken är kanske inte psykologerna som kommer med svar och lösningar, men vi är där för henne och bara lyssnar. Vi lyssnar när hon berättar om sina krossade förhållanden, om smärtan över att behöva gå igenom skilsmässor och läsa om det överallt. Hur hennes barn vuxit upp och står på egna ben och med det kanske inte behöver stödet från sin mamma lika mycket som när de var små. Det är här styrkan i Lenas show Jag Är Ingen Älskling ligger som nu börjar spelas på Rondo i Göteborg efter att ha spelats på Skandiascenen i Stockholm och gjort en liten turné runt landet. När Lena blir personlig och vågar öppna upp och prata om det som kanske inte är helt bekvämt alla gånger. Ämnen som kanske inte är helt typiska för en krogshow.
Men samtidigt är det ingen vanlig krogshow. Stolarna på Rondo är ställda på rad utan några bord, så det blir ingen fläskfillé och potatisgratäng ikväll. För likt Skandiascenen är det mer av en konsert, men med tillräckligt många prator för att det ändå ska kännas som en show. Lena lyckas nämligen med konststycket att blanda skratt med allvar och det vulgära med tårar. När hon driver med sig själv eller berättar hur hon som 50-åring måste dejta folk igen tjuter publiken av skratt och av igenkännande. När hon blir personlig och visar bilder hur hennes barn växer upp från dottern Sagas födsel samtidigt som hon sjunger Sagas sång , är det otroligt vackert.
Det är nog så man måste göra, om man är en av Sveriges mest kända kvinnor, att våga öppna upp tillräckligt mycket och bjuda på det där intima och det äkta. Det som inte står med i skvallerpressen: hur hon själv kände.

Hela showen är lagom avvägd. Lena sitter vid sitt piano och spelar tillsammans med sitt sexmannaband. Allt är intimt och enkelt. Det showigaste är möjligen de blinkande bokstäverna som stavar LENA i bakgrunden och det mest tekniska är några filmsnuttar som projiceras mot väggen. Vi får som sagt i första hand låtarna från hennes senaste album, som ändå skrevs med showen i åtanke. Men vi får samtidigt tillräckligt många av hennes mer kända låtar för att tillfredsställa de som kom för att höra just Det gör ont , Delirium och Kärleken är evig .

Extra roligt blir det när hon låter oss återuppleva hennes framförande av Teach me tiger från Jacobs Stege tillsammans med Sven Wollter 1987, fast nu i omvänd roll där Lena sitter i fåtöljen och sjunger medan en dansare (den enda personen på scenen utan Lena och musikerna under hela kvällen) åmar sig på scengolvet. Har nog inte sett en publik (mest kvinnor) som sträckt på sig så mycket som under just den scenen. Hysteriskt roligt.
Där emellan visar Lena både med hennes sång och sina prator att hon klarar av att lyfta en helkväll mer eller mindre på egen hand. Att hon kan få oss att som sagt både skratta och kanske fälla en tår. Men främst får hon oss att lyssna. Så frågan är om hon ens behöver ringa in till Radiopsykologen efter detta.

Lena Philipsson
@Facebook