Jag hade ett stort bord på mitt rum när jag var liten där jag ställt upp alla mina Star Wars -leksaker.
Jag hade byggt upp ett snölandskap med bomull där slaget om Hoth utspelade sig. Pappa hade ljutit en platå där jag hade satt Jabba The Hut med fallucka som tog figurerna ner i ett rör till Rancor.
Jag var Luke Skywalker, Han Solo och Prinsessan Leia i timmar när jag försvann in i en gallax lång, långt borta. Star Wars – eller Stjärnornas Krig som vi sa då – var en såpass stor del av min barndom och kanske en av de viktigaste delarna av den.

När nyheten om Carrie Fishers död nådde mig idag på kvällen slog det mig hårdare än någon av de dödsfall vi behövt uppleva i år. På något sätt var min personliga koppling till Fisher större än jag trodde.
Hon symboliserade en stark och handlingskraftig individ, både på den vita duken men även i verkliga livet. Även om jag inte förstod det då – när jag lekte med mina figurer och rymdskepp – så var både karaktären Leia och personen Fisher den första stora feministen i mitt liv. En person som visade att en kvinna är minst lika stark som en man – om inte starkare, och som faktiskt suddade ut alla tänkbara gränser mellan könen. 1977 var just det väldigt ovanligt, även om det skulle ske två år senare i Ridley Scotts Alien . Men likt Ripley i Alien eller Marion i Raiders of the Lost Ark så var Leia aldrig någon man kunde degradera på något sätt. Hon var ju på exakt samma nivå i berättelsen som just Han Solo eller Luke Skywalker – eller Darth Vader för den delen. Jag tror (och hoppas) att det på något sätt skapade en form av respekt för inte bara det andra könet utan också för varandra hos de som varit stora Star Wars-fans. Mig veterligen kan jag nog inte komma på någon av mina manliga vänner som är just Star Wars-fans som tillexempel inte hyser stor respekt till kvinnor.
Någonstans vill jag gärna tro att Star Wars skapade grunden till den respekten och byggde de broar som människor förtjänar. Om så inte i denna värld så i en galax långt, långt borta.