Jenny Gustafsson och jag beställer varsin dricka när vi möts upp på Kafé Frilagret vid Järntorget här i Göteborg en solig men lagom blåsig eftermiddag för några veckor sedan. Hon hade nyligen släppt singeln Run under sitt artistnamn I Grow Paper Wings som en del i hennes kommande debut-EP One som släpps den 30:e September.
Vi bestämmer oss för att trotsa blåsten och ändå sitta i solen på utsidan av kaféet.
Jenny är uppvuxen i en familj där båda föräldrarna är musiker. Hennes pappa är jazzmusiker och mamman spelar både saxofon och piano.
”Jag har vuxit upp på Nefertiti,” berättar hon med ett leende.
Jennys väg var från början väldigt tydlig. Hon växte som sagt upp med jazzen och spelade själv mycket jazz och improvisation. När hon sökte in på musikhögskolan var det med trombon som instrument och även som sångerska. Det var dock sången hon kom in med och den del hon började utvecklade. Nu kunde hon fokusera på sången och skriva egna låtar.
Låtarna blev dock mer pop än jazz, även om de från början hade ett mer akustisk sound.
”Detta blev väl min revolt. Inte direkt en maxad revolt men mer känslomässig kanske, att lämna den värld jag vuxit upp i och gå in i popvärlden.”
Resultatet blev gruppen I Grow Paper Wings.
”Vi hade spelat in en EP och skulle lägga upp två låtar på Spotify. När vi skulle kolla på ett namn brainstormade vi i gruppen. Jag ville ha något med ”I” i, sedan pusslade vi ihop det.”
Det känns som ett skört ord.
”Ja, fast ändå starkt. Änglavingar, fast av papper. Det är något fint i det som fastnade.”
I Grow Paper Wings var tänkt som ett band, men ödet ville annorlunda. Medlemmar flyttade eller byttes ut och tillslut blev Jenny kvar.
”De två första låtarna på EPn spelade jag in tillsammans med Mikael Nilsson . Men de tre sista gjorde jag helt själv. De två första låtarna tog två år att få till, medan de tre sista gjordes på ett halvår. Jag behövde helt enkelt jobba själv på min egna kammare och låta min egna fantasi flöda utan att behöva kompromissa.”
Under tiden Jenny jobbade med sina låtar lärde hon sig att producera och mixa sina låtar själv. När de hade jobbat på de första låtarna till EPn som aldrig släpptes hade de en producent som hjälpte dem.
”Jag tyckte det var så frustrerande att inte kunna vara med i processen. För det är ju en stor del i ens musikaliska uttryck. I början trodde jag man spelade in poplåtar live som från jazzvärlden. Sedan upptäckte jag att det fanns en hel värld i att producera i datorn. Så jag blev sugen på att lära mig. Jag skaffade en Mac och köpte Logic, sedan har jag suttit hemma och utvecklat mig på att bli bättre.”
Var det en svår lärokurva?
”Vissa saker är lättare än andra. Jag har ju mycket med mig i och med att jag sysslat med musik så länge. Sedan finns det ett inbyggt motstånd som kanske hänger ihop med mitt kön. Det finns ju inte så många kvinnliga producenter och ljudtekniker.”
Men är det ens någon som säger att du skulle vara sämre på det bara för att du är kvinna?
”Nej, det är nog mer en ingrodd grej som jag har med mig. Kanske bristen på förebilder. Det finns ju så mycket normer och traditioner som håller en tillbaka.”
Sedan kommer det ju fler och fler otroligt duktiga kvinnliga musiker, men det är sant, det är inte lika många kvinnliga producenter som lyfts.
”Nej, det är ofta män som står bakom. När jag växte upp på 90-talet var det bara så. Det är väl någon form av press att bevisa något vilket gjort det lite invecklat.”
Jenny verkar ändå ha tillräckligt skinn på näsan för att våga satsa på sig själv inom musiken. Hon startade skivbolaget GBG ART POP tillsammans med sin syster för att släppa sin musik, och hon verkar inte helt främmande för att kanske i framtiden även släppa andra artister via skivbolaget.
Själv blir jag bara glad över den typen av entreprenörskap då vi behöver fler indie-bolag i Sverige som kan lyfta artister.
Tillbaka lite till EPn One.
Finns det någon röd tråd på den?
”Oj, den röda tråden är nog att det är mina låtar och de som överlevde. Jag har ju några som skalades bort i processen.”
På de tidigare bilderna av dig var du mer stylad och nu är det mer avskalat.
”Min kusin Kim är hårkonstnär och vi har gått bananas många gånger. När vi spelade in videon till Closer var Kim inblandad och testade mycket. Så den låten fick mycket av det. Sedan gillade jag att ha en viss stil när vi spelade live. Långa fladdrande saker, platåskor och mer maxat.
När jag sedan skulle släppa nästa låt kände jag att jag ville gå åt ett annat håll. Jag ville känna mig mer bekväm på scenen och vara mer naturlig på bilder. Jag har väl helt enkelt bytt bag. Men vem vet, det kanske kommer tillbaka om ett år med helt sjuka kläder. Haha.”
Hur tycker du Göteborg är som popstad?
”Knepig men också häftig. Jag har väl mer koll på Göteborg som jazzstad i och med att popvärlden är ganska ny för mig. Men det som är svårt med Göteborg är att det är en liten stad. Vi har inte samma livekultur som tillexempel Tyskland. Där är folk bättre på att gå på konserter, medan här är folk mer försiktiga och vill veta exakt vad de går på.”
Ett magisk konsertminne.
”Jag har många bra konsertminnen från hela mitt liv. Men jag hade ett här om dagen men Hannah Tolf som gör improvisationspop och som är en fantastisk musiker och sångerska i Lilla Edet av alla ställen.”
Vad händer nu efter EPn?
”Jag vill spela in mer! Nu har jag hittat ett gäng musiker som känns stabila och jag tror ingen av dem kommer flytta. Haha. Målet är att spela in ett album eller en EP. I och med att jag blivit snabbare på att jobba tänker jag mig att det inte ska behöva ta tre år denna gång, utan målet är att ha klart något till 2018 i alla fall.”
I Grow Paper Wings
@Facebook
