När applåderna fortfarande rullar in mot scenen och många redan börjar lämna Ullevi efter Du är snart där går Håkan Hellström ut på rampen igen. Han tackar oss för att vi tillbringade kvällen med honom och avslutar med att köra Nu kan du få mig så lätt i det musikalarrangemang man använde i filmen Känn Ingen Sorg . På skärmen bakom scenen som under hela kvällen används mycket effektfullt att visa en resa igenom Håkan och Göteborgs-historia, står en symfoniorkester och spelar tillsammans med Håkan. Det blir ett fint avslut på kvällen. När jag går ifrån Ullevi tillsammans med mina vänner kan jag inte låta bli att sjunga på Desperado med The Eagles . För det är väl det som är det fina med Håkan. Han lånar friskt från andra för att få oss att känna igen och snabbare älska. Det blir familjärt och som hela konserten – en fin stund tillsammans. Fast istället för att lyssna på låten i hörlurar, gör vi det tillsammans med strax under 70.100 personer. Ett rekord av vänner som samlats på hemmaplan för att se stadens son.

Visst. Allt är inte fantastiskt.
Ljudet är stundtals katastrof, och många ord som Håkan sjunger försvinner. Det blir bättre under kvällens gång, och under de mer lugna låtarna är det nästan inget problem alls. Men blir det lite mer euforiskt så försämras ljudet. Synd. På något sätt ska de ju ljudsätta så alla hör i alla fall. Även om man sitter på läktaren.
Sedan är det en ganska trögstartad konsert. Inte så att Håkan saknar engagemang, för det har han. Men andra halvan av konserten lyfter mer. Skulle säga att efter de kört den på tok för långa Hurricane Gilbert som det börjar hända saker.
En vän med en bil får folk att ställa sig upp där vi sitter på läktaren, och den följs av ett bejublat gästspel av Sven-Bertil Taube som sjunger För sent för Edelweiss . Det tänder verkligen publiken som jublar högt och länge efter Taubes besök.
När inledningen av Klubbland börjar skulle jag kunna tänka mig att Bono går ut på scenen för att sjunga Even better than the real thing till den elektroniska 90-tals produktionen. Det är nästan som vi befinner oss i Zoo TV, där de små TV-apparaterna bytts ut till den stora skärmen bakom Håkan, där han nu visar upp DJ-rigg och neon. Hela konsertens hjärta är för min del på den där skärmen. Jag tycker det är barnsligt underhållande att se korvkiosken vid Mariaplan lysa i bakgrunden, för att sedan bli som en resa jorden runt fast igenom Göteborg där platsen dyker upp på globen.
Eller den snygga resan igenom Håkans katalog tillsammans med bortgångna kändisar som Olle Ljungström , Monica Zetterlund och självklart Freddie Wadling som får en varm applåd när hans ansikte dyker upp under låten Gårdakvarnar och skit.

Bäst blir det när Miriam Bryant kommer in på scenen och sjunger Det är så jag säger det . De två artisterna har en så perfekt kemi att det borde göra mer saker tillsammans. När de sedan blandar in ett medley av kärlekslåtar och ligger på scenen och sjunger för varandra blir i alla fall jag helt lycklig. Kanske ett av de finaste ögonblicken på en svensk musikscen.

Efter det blir det en enda snabb färd mot natten då Håkan bland annat kör igenom En midsommarnattsdröm , Ramlar , Kom igen Lena! , Valborg , Din tid kommer för att avsluta huvudkonserten med enligt mig hand bästa låt: För en lång lång tid .
Det är nog svårt att känna sig direkt besviken på kvällen.
Håkan bjuder upp och bjuder till. Sista esset i armen är Seinabo Sey som kommer in och inleder extranumren med Fri till slut som sedan övergår i Känn ingen sorg för mig Göteborg .

Det blir något speciellt när killen från Västra Frölund slår publikrekord på hemmaplan. Där kärleken går från Håkan till staden, och sedan tillbaka till Håkan från staden. En relation som på något vis är svårt att slå.
Håkan får tillfälle att än en gång ge och känna den kärlek redan ikväll. Det lär bli minst lika magiskt för alla 70.000 på arenan även då. Både de på scenen och de som är framför den.

Min kväll avslutas med en skön promenad igenom Göteborgs-natten. Med Desperado ringandes i huvudet.