Det är inte bara turnépremiär för soloartisten Ola Salo på Bråvalla under fredagen.
Det är även dagen då USAs högsta domstol fastslagit att homosexuella har rätt att gifta sig i alla 50 delstater.
När jag sätter mig med Ola efter hans gigg på festivalen, måste jag ju ställa frågan om hans reaktion på Obamas val att driva igenom denna fråga i och med att han representerar B:et i HBTQ.

”Ja, det var fantastiskt. Ett jätteviktigt statement och ett tecken på att den här världen går framåt, vilket man ibland gömmer med tanke på alla bakåtsträvande rörelser i världen. Men att USA är ett land som kan ta ett sådant beslut idag är fantastisk. Obama has evolved.”

Ola är uppe i varv, det märks. Hans blick är över hela området, och han hejar på folk som går förbi när vi sitter vid logerna bakom Bråvalla-området. Samtidigt är det en stor urladdning, så det är inte så konstigt. Det har gått fyra år sedan han åkte på turné tillsammans med hans dåvarande band The Ark och under åren som gått har han varit med i TV-programmet The Voice , Så Mycket Bättre , samt spelat huvudrollen i musikalen Jesus Christ Superstar .
Under kvällen visade Ola att han fortfarande har glöden när han fick igång publiken med låtar från hans första soloalbum Wilderness samt en del omarbetade The Ark-klassiker.

-Var det förresten tänkt att It takes a fool to remain sane skulle låta som Born Slippy ikväll?

”Ja”, säger han och skiner upp.
”När vi skulle göra något nytt med de gamla låtarna ville vi ändå att de bottnade i låtens själ. Vi har ju gått mot ett mer elektroniskt sound på nya plattan, där trummorna är lite mer hårt producerade och vi har mer dansanta rytmer. När jag frågade mig själv vad vi skulle göra med It takes a fool to remain sane slog det mig att låten var inspirerad av Born Slippy när jag skrev den. Det envetna drivet och sången som bara mässar ovanpå det. Då tänkte jag att vi skulle ta tillbaka den inspirationen och dra den åt Born Slippy -hållet.”

-Är du pop- eller musikalartisten Ola Salo numera?

”Musikalartist har jag aldrig känt mig som.
Jag höll på med musikaler i övre tonåren när jag var blåögd och arbetslös, haha. Att jag sedan kom tillbaka till den värden med Jesus Christ Superstar har mer att göra med just den musikalen än musikalgenren.”

-Skulle du tänka dig göra en annan roll än just den då?

”Det som blir intressant med mig som musikalartist är ju att jag kommer från en pop- och rockvärld. Jag tror att många av de kvalitéer som jag för med mig till en musikalföreställning har att göra med min rockkarriär. Men skulle jag gå på en audition och bara söka en roll som musikalartist är det inte ens säkert att jag skulle få rollen.
För mig är just Jesus Christ Superstar något som står helt för sig själv. Det är ett fantastiskt verk rakt igenom. Ändå sedan tonåren har det varit en av mina favoritskivor och den skiva jag lyssnat på mest. Den har blivit en otrolig inspiration till The Arks musik. För mig är det inte så mycket en musikal utan ett fenomen, så för mig var det en självklarhet att någon dag vara med i en uppsättning av den.
Sedan kan jag absolut tänka mig göra en musikalroll igen, men då ska det vara något jag har en liknande relation till.”

-Som Jean Valjean i Les Miz?

”Haha. Nä, jag är inget jättestort Les Miz-fan. Jag gillar musikalen och gråter när jag ser den. Det gör man väl om man inte har ett hjärta av sten.
Nä, jag tänkte mer på Frank-n-Further i Rocky Horror Picture Show . Det hade varit roligt.”

-Var det en självklarhet att vara med i Så Mycket Bättre?

”Ja, absolut.
Jag blev faktiskt tillfrågad redan första säsongen, men tackade nej. I efterhand ångrade jag mig lite i och med att det var ett såpass bra program.
Sedan frågade de igen andra året, men då krockade med The Arks avskedsturné. Inför tredje och fjärde säsongen var jag pepp på att vara med, men fick aldrig den uttryckliga frågan. När den väl kom igen var det bara att köra.”

-Var det någon du fick bättre kontakt med under programmet?

”Absolut.
Jag kände ju de flesta sedan tidigare, och vi fick bättre kontakt som vi håller efter programmet. Men den stora upptäckten för mig var ju Familjen-Johan som jag inte kände sedan innan. Vi blev superbra kompisar och har hängt efter det.”

-Skulle du tänka dig vara domare i en annan TV-show likt The Voice eller Idol igen?

”Jag vet faktiskt inte.
Jag tyckte det var en viktig a-ha upplevelse och en kick att vara med i The Voice även om det var ett ganska floppigt program. Det var första gången jag gick in i en lärarroll och jag har alltid haft en hemlig dröm att kunna något såpass bra att jag kan lära ut det. Jag har väl alltid haft lite komplex för att jag inte har någon utbildning. Men de här åren som artist har lärt mig något jag faktiskt kan lära ut. Helt plötsligt förstår jag kicken som så många lärare talar om, för det var verkligen en stor kick. Så jag skulle absolut kunna tänka mig att coacha andra men inte inom ramen av TV, för där blir man så styrd av vad de vill få fram för dramaturgi och känslor i klippen.”

-Det tog ju ganska lång tid för dig att komma igång med ditt soloprojekt. Var det på något sätt strategiskt eller blev det bara så?

”För mig är det viktigt att allt jag gör kommer från en vision. Jag kan inte göra något för att det är strategiskt viktigt att smida medan järnet är varmt. Jag måste ju ha en vilja att göra en skiva och ha något att säga.
De första åren efter The Ark var jag inte sugen på att göra något som kretsade kring mig själv. Jag var lite trött på mig själv som artist och tyckte det var mer spännande att jobba med med nya unga artister och skriva saker. Det gjorde att jag coachade artister och skrev en rockopera samt gjorde den där Jesus Christ-grejen.”

-Vad var det som fick dig att få tillbaka suget igen?

”Dels var det att skriva rockoperan Kult. Att verkligen sträcka ut sig i det långa formatet och skriva två timmar och tjugo minuter sammanhängande musik i en Wagneriansk tradition, även om den hade popinslag. När man varit fånge i tre och en halv minuters-formatet växte en dröm att få göra något längre och mer komplext. När jag väl fick göra det var det roligare att återgå till det korta intensiva formatet.
Det andra var att skriva till unga artister. När jag skrev för en yngre artist som hade hela karriären framför sig var det så mycket lättare att hitta orden. När orden väl fanns insåg jag att det jag skrev handlade om mig. Det behövde man inte vara 20-årig debutant för att sjunga och relatera till, utan låtarna blev även mina egna.”

-Du gör ju en duett med en ny artist på skivan. Hur fick du kontakt med Natalie Felicia?

”Det var faktiskt via Universal där vi båda ligger.
Jag frågade om de visste någon som kunde sjunga på låten (Youth is a time of Sorrow ). Jag beskrev vad för sorts röst jag letade efter och de föreslog henne. Jag är verkligen jättenöjd med resultatet.”

-Vad fick dig att få kontakt med Cooper & Gorfer för omslaget?

”Av en händelse råkade jag hamna på en utställning med Cooper & Gorfer och älskade omedelbart deras stil. Jag kände att den talade så starkt till mig och kunde se mig själv i deras verk. Det var deras blandning av andäktigt och anspråksfullt och lite högtidligt och samtidigt fanns något trasigt och ifrågasättande och postmordernt över det. Den kombinationen kände jag liknade mitt egna artistskap. Blandningen av barockt högstämdhet och postmodern glimt i ögat.”

-Var du rädd att du skulle göra en ny The Ark-skiva?

”Precis när jag började var jag nog lite orolig för det. Det var därför jag tidigt gick in med en helt annan sättning för att just styra undan från The Ark. De första låtarna jag gjorde hade en helt annan stil. Men när det började dyka upp andra låtar insåg jag att många idéer jag fick var väldigt lika The Ark. Då kände jag att det egentligen inte var något konstigt, för jag skrev ju i princip alla låtarna i gruppen. Gjorde jag musik som inte lät som The Ark måste jag bli en annan person. Så någonstans i processen slutade jag vara rädd för att låta som The Ark.”

Ola Salo @
Facebook

[wpbanners id=”5″]