Idag släppte H.M. Hammarin sin nya singel Mental man .
Han har släppt den för ett år sedan i en mer avskalad version ackompanjerad av en orgel. Men nu är det frågan om att släppa den på riktigt, där produktionen sitter som ett smäck och rösten är än mer dramatisk precis som vi vill att Hammarin ska vara.
Jag bad Hammarin skriva några ord om låten, det blev några till:
”De få gånger jag spelat live utan att köra Mental Man har folk börjat leta
i väskan efter ruttna tomater och stenar att kasta på mig. Visst är den sju
minuter långa fläktorgelversionen på Youtube ett konstverk i sig, men den gick
ju knappast att spela live, så den här versionen blev tvungen att skapas i all
hast inför ett gig. Nu, ett år senare, har den sång också och är nere på 5:25 i speltid.
Originalversionen var den första låten jag spelade in efter det långa avbrottet
i skapandet. Då var jag inne på att dra igenom hela Hammarin-eposet på konstiga
instrument, i lofi-versioner. Som tur är lärde jag mig producera själv så det slapp
ni.
Men den verkliga historien är den om hur den skrevs. Det var 2010, jag var galen.
Jag hade sådana överdjävliga, hypokondriska tvångstankar. Förföljd av någon slags
gudom som i ren illvilja iscensatt ett helt liv framför mina ögon i något slags perverst
experiment att skapa den slutgiltiga ironin – där jag tilldelats en gåva och
kraft i att trolla fram musik, endast för att hånskratten skulle bli större när jag
till slut blev dödad av någon av världens stora supersjukdomar mitt i karriären.
Jag kunde inte jobba. Jag kunde inte umgås med folk och jag kunde inte göra musik. Det
var världskrig och OCD som gällde, från morgon till kväll.
Terapin var hård och skoningslös. Det finns en bok av Pelle Strandstrak – Mr Tourette och jag , som är en självbiografi om en riktigt rubbad ung man som slåss mot i princip samma
tvångsdemoner som jag gjorde. Han hade dessutom Tourettes.
I boken beskriver han en otroligt David Lynch :sk scen ur sitt liv där han och hans psykolog
står inne på ICA och ska försöka köpa Zoegas kaffe. Zoegas innehöll den kantiga bokstaven Z
som han kunde sticka sig på och få blodsjukdomar av och var det mest ångestladdade i världen
för karln.
Så där står han, med händerna på ett Zoegaspaket och gråtskriker medan psykologen står och
hejar på iklädd toppluva i den ännu mer förbjudna dödsfärgen röd.
Han blev bra. Jag blev bra. All is well in the world. Men när Pelles väg mot bättring och bot
påbörjades fick han höra;
”Du är 97 procent handikappad, du har 3 procent hopp” och det är de tre procenten som är Mental Man.”
Hammarin @
Facebook