Det var så nära.
Bara två poäng skilde Sanna Nielsens klassiskt snygga schlager-ballad med Ace Wilders moderna dansanta pop åt.
Själv hade jag hoppats på det nya och moderna. Men som jag skrivit tidigare; varje gång jag hör Undo kan jag inte låta bli att bli helt uppslukad av den och känna att det skulle kunna bli en perfekt låt att representera Sverige i Eurovision Song Contest.
Samtidigt har Ace Wilder årets första stora svenska hit med Busy Doin’ Nothin’ . Hon har regerat i toppen av Spotify, iTunes och försäljningslistorna under den senaste veckan.
Alice kunde med andra ord inte få en bättre nystart på sin karriär. Nu kan hon fokusera på att släppa ny musik tillsammans med The Debs och turnera. Det är nog här hemma hon behövs mest för att bygga upp sitt varumärke, och kommer garanterat tillbaka i Melodifestivalen nästa år för att ge igen.
Årets stora ”oj” var ändå att Anton Ewald inte lyckades leverera.
Hur kunde han gå vidare från sin delfinal när han bara ges 14 ynka poäng från de som då röstade fram honom, och med det placerar honom sist?
Årets största magplask – och med Close up , som en ljummen singel i bagaget kanske årets största karriärskrasch?
Sedan var det ändå lite kul att Yohio som hade noll buzz här i pressrummet under veckan fick fjärde mest från folket.
Men then again – han var ju den av tonårskillarna som faktiskt sjöng bäst när det väl gällde.
Det räckte dock bara till sjätteplats när alla siffror var räknade. Men ändå helt okej får jag nog säga.
Även kul att Sverige fortfarande älskar Alcazar efter alla år.
Tredje högsta poängen från svenska folket och en tredjeplats är inte fy skam för disco-drottningarna.
Programmet i sig var som det var under repet.
Jag sågade det mesta i går, och känner att jag inte behöver dra den visan igen.
Ni som såg sändningen vet vad jag pratar om, och förstår mitt stora frågetecken kring bakelser och ABBA -hyllningar.
Dock tänker jag inte ställa mig bakom folk som tycker att programmet ska läggas ner, avskeda Björkman och sluta ta upp så mycket tid.
Melodifestivalen behövs absolut filas på efter så många succéår. Det tror jag SVT själva är fullt medvetna om.
Om det betyder jury i delfinalerna, färre delfinaler, att man släpper all musik innan festivalen drar igång eller bara bättre manusförfattare tänker jag inte sia om just idag. Men någon krydda behövas för att hitta magin igen. För den finns där. Om man bara tittar lite så ser man hur det glimmar.
För när en nation engagerar sig i att följa 32 artister under sex veckor. Där de tycker till på sociala medier och hatar, rasar, älskar och skrattar. När vi sitter med hjärtat i halsgropen och ser hur en artist vinner med ynka två poäng.
Ja, då blir inte så mycket bättre TV-underhållning än så.
För det är just vad detta är.
Världens bästa TV-underhållning.
