The Deer Tracks är ett av de band som ska representera Sverige under Filter Magazines Culture Collide som går av stapeln i Los Angeles denna helg.
Tillsammans med Like Swimming och Melpo Mene ska de skapa kulturkrock på den amerikanska västkusten för att sedan dra till New York och upprepa succén där.
Men gruppens äventyr i USA slutar inte med det.
Under resten av året åker David Lehnberg och Elin Lindfors på en två månader lång turné i USA för att sedan åka hem igen till Gävle lagom till Lucia.
-Tycker du att ni blir en bra representant för svensk popmusik just nu?
Ja, det tycker jag allt.
Det som gör att vår musik funkar är att vi inte låter som något annat band, för folk har svårt att namnge det vi håller på med.
Sedan har vi ju ett norrländskt vemod i sig, och det tycker jag är bra. För jag tror att folk känner något genuint i det vi gör. Det finns ju så mycket vackert i den svenska folkmusiken som jag tycker man ska ta vara på. Man känner ju igen harmonierna, för det ligger latent i kroppen på något sätt.
Även om gruppen faktiskt varit aktiva sedan 2006 dröjde det tills förra året för mig att upptäcka dem.
Enligt David är det egentligen inte så konstigt när jag säger det till honom under vår telefonintervju. Deras största framgångar har gruppen fått i just USA och Asien.
”Nu känner vi absolut att vi vill spela mer i Sverige, för vi har ju varit utomlands så sjukt mycket.
Samtidigt är det skönt när man kommer hem till Gälve och bara kan vara sig själv. Här kan man ju gå överallt utan att behöva ta taxi eller tunnelbana.”
David och Elin spelade i olika band när de träffades första gången. Då upptäckte de att de hade liknande musiksmak. De beslöt sig för att skapa lite musik ihop som ett sidoprojekt.
”Vi lade upp en låt på MySpace och sedan blev folk helt tokiga. Efter det fick vi helt enkelt omprioritera.”
-Vad är det med just Gävle och popmusik? Det kommer ju en del riktigt bra artister från staden.
Jag vet inte.
Det finns ju inte så mycket att göra i Gävle förutom Brynäshockey eller musik. Fritidsgårdarna och studieförbunden har alltid stöttat lokala band, även om själva kommunen varit dålig på att göra det, så det är ett bra musikklimat i staden.
Det ligger ju nära Stockholm vilket gör att många band åker förbi oss på väg norröver.
När gruppen släppte sin första skiva Aurora kände de dock att de inte riktigt hittat dit de ville. Istället för att släppa en ny skiva med annan stil, beslöt de sig för att göra ett större projekt, där de kunde skriva massa musik under en längre tid och utveckla sig.
Projektet blev The Archer Trilogy .
”Nu när vi kollar på första delen är den väldigt likt det vi höll på med på de första skivorna, medan den tredje delen skiljer sig väldigt mycket.
Nu vet vi vad vi vill och inte vill göra. Så nästa grej vi tar oss ann kommer att bli så som vi alltid tänkt att vi ska låta.”
För att avsluta hela trilogin släppte de i veckan en epilog på 20 minuter som ska sammanfatta hela serien.
David berättar för mig att nästa år, mer eller mindre direkt efter nyår, kommer de sätta sig i en skola i Hälsingland och spela in en helt ny skiva.
De brukar göra så när de jobbar att de gör allt samtidigt.
De skriver ihop låten och spelar in där och då. Sedan pusslar de med bitarna och filar tills de blir nöjda.
”Sedan blir vi aldrig färdiga med något, utan till slut måste skivbolaget säga till oss att skicka över skivan och vi bara ’okej, så här blev det’”.
När de sedan åker ut på turné har de fortsatt att utveckla låtarna så de inte låter som på skivan ändå.
”Vi ser det mer som konst än musik och då är det alltid levande och i förändring.
Det som är på skivan är skivan och live är live. Men det är det som gör det kul också. Många som sett oss fler gånger under samma turné säger att varje konsert är helt olika.”
Lyssna på The Archer Trology:
Videon till Divine light :
