Det har snart gått ett år sedan Loreen slog igenom stort med My heart it refusing me i Göteborg under Melodifestivalen.
Låten tog henne till Andra Chansen där hon tyvärr blev utslagen av Sara Varga , men det var nu som Lorine Talhaoui blev ett stort namn svenska folket.
Being Blogged : Hur var det att vara med i Melodifestivalen?
Loreen : Det var ju en verkligen upplevelse.
Man får ju påverka mycket och vara kreatör, samt att det är en fantastisk publik!
Det är ett så härligt forum och jag gillar att stå på den scenen.
Jag är kanske inte helt förtjust i tävlingsdelen, för jag blir ju så nervös – sedan är jag lite av en tävlingsmänniska.
Men jag försöker mer tänka att ”det som händer det händer och det finns en anledning till varför”.
Det blev en bra nystart för Loreen att vara med i Melodifestivalen. Hennes låt blev en av årets största succéer från tävlingen och hon följde upp med låten Sober under hösten som blev minst lika stor.
Loreen kommer vara med i Melodifestivalen även nästa år, med låten Euphoria som hon kommer framföra i Växjö.
Men Loreen blev ett namn för oss redan 2004 då hon var med i första säsongen av TV4 stora musiktävling Idol.
BB : Hur kom du fram till att du skulle vara med i Idol?
L : Det var faktiskt inte jag som kom på det, utan det var min lillasyster.
Hon är som en gay och är väldigt mycket early adopter. Hon vet vad som händer och vad man ska vara med i och jag kommer i håg att hon kom in och sa att ”du måste vara med på detta!” och jag sa med en gång ”aldrig, det händer inte!”
Men hon lyckades övertyga mig.
Jag är ju så galet blyg, så jag vågar ju inte ställa mig framför folk och sjunga, men hon tjatade hål i huvudet på mig.
BB : Hade du sjungit mycket innan Idol?
L : Mycket för mig själv.
Jag hade väl tagit mod och sjungit någon gång inför klassen, men det var ju som att mitt hjärta skulle hoppa ur kroppen.
Jag var även med i någon julshow i gymnasiet, men fan vad nervös jag var.
Det är ju så utlämnande. -Att sjunga inför folk är precis samma sak som att stå naken inför folk som dömer dig ”ja, jag vet inte tycker att hennes högra bröst är lite för stort”.
Så musik var för mig en fristad. Det var där jag fick vara mig själv.
BB : Har du samma rampfeber fortfarande?
L : Det var som att gå tillbaka hundra år när jag var med i melodifestivalen.
Det är första gången jag ställer mig framför folk och sjunger något som är baserat på en verklig story, som är min story på mitt sätt. Då hade jag har inget skal att gömma mig bakom som när jag härmar Whintey och gör en cover på henne, utan nu helt plötsligt ska jag presentera mig.
Så jag höll på att dö där.
BB : Fast det betalade ju sig. Responsen på My heart is refusing me blev ju otroligt positiv.
L : Ja, det var som att säga att ”hej, du funkar precis som du är – vi gillar att du är en drama queen!”
BB : Ja, och hela gay communityt har tagit emot dig med öppna armar.
L : Skojar du eller?!
Jag hade en spelning på Gretas i Göteborg och det var fanemig den bästa spelning jag haft på sjukt länge. Det är verkligen en speciell feeling att tre-, fyra hundra personer sjunger och kan texterna utantill.
Fan vad jag älskar dem!
BB : Vad har du själv för musiksmak?
L : Väldigt mycket Björk och Imogen Heap .
Jag tycker om när artister har lite Enya -inspiration.
Jag gillar när musik inte har så mycket ord.
Vissa artister och låtskrivare skriver så mycket och man bara matar ord. Medan dessa tre artister handlar mer om rösten, så det blir som ett instrument och texten sekundär.
Jag gillar även när det finns något etniskt i musiken.
Många förknippar ju mig med det – jag är mörk och ser ut som en r’n’b chick.
Folk kan liksom säga till mig: ”Du sjunger soul och r’n’b och gillar gospel, va?”
-Nej, jag gillar faktiskt inte gospel. Inte r’n’b heller så som den låter nu och jag föredrar att inte waila i mina låtar, i alla fall inte så som man gör i Amerika. Jag wailar så som man gör från mina Afrikanska rötter i så fall.
Jag lyssnar väldigt mycket på Lisa Gerrard . Rösten är magisk och hon hittar bara på ord.
Sedan älskar jag Coldplay för att det finns en rymd i deras låtar – precis som det gör i Imogen Heap och Björks låtar.
När Coldplays låt Clocks kom var jag helt knäckt! Så fantastiskt bra!
BB : Det har ju kommit en hel del riktigt bra remixar på dina låtar. Är du danstjej från början?
L : Jag gillar beats.
Jag tycker trummor sätter igång någonting hos människor och jag gillar dansmusik.
Jag anser kanske inte att min musik är just dansmusik.
För från början är det ju vackra låtar som producenterna plockar beats till.
BB : Attic -remixen av My heart is refusing me blev ju speciellt bra.
L : Eric Amarillo är ju en så sjukt duktig producent, samt jävligt duktigt på att mixa grejerna så det låter tungt!
BB : Blir det ett album eller jobbar ni enbart med singel och EP-formatet?
L: Jag har material för två album om jag vill.
Men jag känner att varje låt har en story, så jag tycker om att släppa singlar.
När jag väl kommer ut med något vill jag att det ska beröra och att folk tycker att det är kvalitativt, så man inte släpper en massa bara för att.
Hellre i så fall att vara lite mer exklusiv.
Jag har en del singlar som bara väntar på att bli färdiga.
Jag gillar i och för sig EPs för de är mer koncentrerade. Man kan ju släppa fler sådana.
Men för mig spelar det inte så stor roll om det blir ett album eller en EP (det är ju samma som ett litet minialbum) – det får helt enkelt bli en överraskning.
BB : Vad var det som som gjorde att det tog så lång tid för dig att spela in något efter Idol?
L : När jag var färdig med Idol förstod jag att jag hade så mycket att lära mig. Jag ville tillbaka till min kärna och kände mig lite vilsen i hela den processen.
Det finns ju regler på vad som är rätt eller fel och det tror jag inte så mycket på. Jag sjunger ju från hjärtat. Jag vet ju inte hur mitt stämband ska vara eller hur man ska stå eller se ut.
Det förvirrade mig väldigt mycket så jag förlorade mitt hjärta i musiken. Det tog mig ett bra tag innan jag hittade tillbaka till den jag är.
För två år sedan var jag på väg att lägga av helt.
Min största drivkraft är ändå att få beröra människor, det låter kanske klyschigt men så är det.
Just den perioden i mitt liv förstod jag inte riktigt vad jag höll på med när det gällde musik. Det kändes inte som rätt drivkraft att man bara ville ha bekräftelse och bli känd igenom musiken.
Jag var på ett meditationscenter (hälften av mitt umgängeskrets är liksom galna hippies och ibland får de med mig på sina saker), där satt vi där i en stor cirkel och vi var väl femtio, sextio personer.
Så kom en väninna till mig och frågade om jag inte kunde sjunga något, vad som helst, för att dessa människor behöver det.
I början kände jag inte att jag ville det, men efter en stund plockade jag en bok med dikter och började sjunga ifrån den lite spontant och skapade melodier till texterna.
Efteråt kom en kvinna fram och talade om hur mycket det hade betytt för henne och då förstod jag att det kanske var rätt ändå. Det var hennes långa samtal som fick mig att vända.
Det var bra att Loreen valde att fortsätta med musiken.
Vi behöver en storslagen popstjärna i Sverige som gör låtar vi kan dansa till, samtidigt som vi blir berörda och kan gråta till dem.
Med den fanbas som Loreen fått under 2011 antar jag att hon går direkt till final i 2012-års Melodifestival. Är låtarna bara hälften så bra som Sober och My heart is refusing me skulle hon helt klart kunna vinna hela tävlingen!
Jag håller mina tummar för Loreen i alla fall!
