Två år efter sitt senaste album är Ariana Grande tillbaka med Petal, ett känsloladdat popalbum där frustration och självrannsakan står i centrum. Med starka melodier och en genomarbetad produktion levererar hon flera höjdpunkter, men spelar samtidigt lite väl säkert. Är det här hennes mest personliga album hittills, eller ett tillfälle där hon borde ha vågat ta större risker?
Det har gått två år sedan Eternal Sunshine. Under tiden har Ariana Grande haft sitt fokus på Wicked-filmerna, där rollen som Glinda blivit ett av de största projekten i hennes karriär. Därför känns Petal mindre som en comeback och mer som ett bokslut. Ett album där hon uppenbarligen har mycket att säga och kanske ännu mer att få ur sig.
Det första som slår mig är hur arg skivan faktiskt är. Inte högljudd eller explosiv, utan kontrollerat frustrerad. Ariana sjunger med en skärpa som sällan hörts tidigare i hennes katalog. Relationer dissekeras, svek får konsekvenser och texterna präglas av en artist som tröttnat på att behöva förklara sig. Ilskan blir albumets röda tråd. Även när produktionen är mjuk och elegant.
