Gracie Abrams har på kort tid blivit en av ”moderna popens” mest intressanta berättare. Där många artister bygger sina album kring stora refränger och tydliga klimax har Abrams istället blivit mästare på detaljer och känslor som får ta tid att landa. På Daughter From Hell fortsätter hon den resan. Men med ett större fokus på identitet, skuld och självreflektion än tidigare. Resultatet är hennes mest ambitiösa album hittills. Även om det inte alltid når hela vägen fram.

Redan från inledningen känns det som att Abrams vill lämna den rena dagboksestetiken bakom sig. Texterna är fortfarande personliga men mer symboliska och ibland nästan gotiska i sitt bildspråk. Knivar, blod, kollisioner och mörker fungerar mindre som bokstavliga berättelser och mer som metaforer för relationer ångest och självbild. Det gör albumet rikare, men också mindre omedelbart.

Produktionen, signerad Aaron Dessner, känns igen från tidigare samarbeten. Akustiska gitarrer, mjuka pianon och varsamt uppbyggda arrangemang skapar ett varmt och organiskt ljudlandskap där Abrams röst alltid står i centrum. Samtidigt är det också här albumets största svaghet finns. Efter sexton spår börjar uttrycket bli väl enhetligt och flera låtar flyter ihop snarare än sticker ut.

Det finns dock gott om höjdpunkter. Good Reason visar Abrams kanske starkaste melodisinne hittills och växer för varje lyssning. Look at my life blir ett av albumets mest självutlämnande ögonblick där hon med ovanlig skärpa granskar både sig själv och livet omkring henne. Minibar lättar upp stämningen med ett piggare tempo och ett lekfullt anslag som visar att hon skulle kunna utforska en mer poporienterad riktning betydligt oftare.

Även What if it’s right? tillför ny energi genom sitt samspel med Marcus Mumford, medan Hit the wall fångar känslan av utmattning och prestationskrav med en lågmäld intensitet. Albumets titelspår Daughter from hell är samtidigt dess mest intressanta experiment. Här vågar Abrams och Dessner skruva upp både dynamiken och gitarrerna. Vilket ger låten en dramatik som sticker ut från resten av albumet.

Samtidigt finns det stunder där Abrams återhållsamhet blir ett hinder. Några texter blir så kryptiska att de tappar sin emotionella träffsäkerhet, och när produktionen nästan konsekvent håller sig inom samma ljudbild uppstår en känsla av att vissa låtar aldrig riktigt får en egen identitet. Det är ett album som kräver tålamod, men som också hade mått bra av fler musikaliska överraskningar.

Daughter From Hell är därför inte den självklara uppföljaren som vissa kanske hade väntat sig efter framgångarna med The Secret of Us. Däremot känns det som ett viktigt mellanalbum. Ett verk där Gracie Abrams testar gränserna för sitt eget uttryck snarare än försöker skriva ännu en samling radiovänliga poplåtar. När hon vågar bryta mönstret, som i titelspåret eller den charmiga Minibar, hör man en artist som fortfarande har mycket kvar att upptäcka.

Det här är ett album som växer snarare än exploderar. För den som uppskattar Gracie Abrams känsliga berättande finns mycket att hämta. Även om resan ibland blir lite väl stillsam.

Om du gillar att upptäcka ny musik i bloggen får du gärna bli Popmuzik Lover på Patreon. Då stöttar du bloggen och gör det möjligt för fler artister att ha en plattform att synas på.