Med Wildest Dreams från 1996 släppte Tina Turner sitt första studioalbum under 90-talet. Albumet följde upp Foreign Affair från 1989 och den enorma succé som var filmen What’s Love Got To Do With It från 1993, som även innehöll en del nya låtar och nyinspelningar av äldre på själva soundtracket.
Det var just filmmusik som inledde Wildest Dream-eran.
Tina Turner gjorde nämligen ledmotivet till Bond-filmen Goldeneye. En film som blåste nytt liv i det varumärket med Pierce Brosnan som agenten med rätt att döda, när han tog över efter Timothy Dalton. Personligen tyckte jag den filmen är en av mina favoritfilmer i Bond-serien. För den var lite back to basic med galen snubbe som mest vill se världen brinna, lysande spelad av Sean Bean. Här i Sverige fick filmen extra bränsle i form av Izabella Scorupco i en av rollerna. Som grädde på modet var Brosnan en så mycket roligare Bond än Dalton, som var lite träig i de två filmer han fick lov att göra.
Ledmotivet till Goldeneye skrevs av inga mindre än Bono och The Edge från U2 och de lyckades verkligen skapa en klassisk Bond-låt som genom Turner andades lite av det Shirley Bassey skänkte till varumärket. Redan i inledningen med de Craig Armstrong-arrangerade stråkarna tillsammans med brasset sätter låten stämningen till filmen. När Turners röst sedan levererar sången är det inget annat än gåshud. Det är storslaget och härligt dramatiskt. Lätt min topp fem av Bond-låtar som gjorts. Själv tycker jag stycket ”You’ll never know how I watched you from the shadows as a child” är så snyggt. Både som avundsjukan som porträtteras i låten, men också som Bond överlag. Att sitta i skuggan av biosalongen och se upp mot bioduken för att följa just James Bond.
För att följa upp låten Goldeneye (från November 1995) släpptes i Mars 1996 albumets första riktiga singel, nämligen Whatever you want. Att följa upp en Bond-låt med något som ändå låter lite som just en Bond-låt är inte helt fel ändå. Whatever you want fortsätter på samma dramatiska väg som föregångaren med arenastor refräng med feta trummor och hypnotisk pianoslinga. Jag älskade även denna låt när den kom. Den var så otroligt mycket och stor i stil, vilket inte var så konstigt kanske. Låten är nämligen producerad av Trevor Horn, en herre som kan det där med att göra saker storlaget och fantastiskt.
Saken är den att större delen av albumet är producerad av just Trevor Horn och det märks i låtarna. Att albumet sedan följdes upp av en stor arena- och stadiumturné kändes nästan givet efter storheten av låtarna. Både hur balladerna fick vara extra dramatiska samtidigt som de låtar som var mer upptempo fick ta plats. Kanske inte något för alla, men för en som uppskattar hur Trevor Horn bygger upp låtar så är detta ett ganska bra album som visar upp hans hantverk när det kommer till produktion. Där mer får lov att vara mer. Kanske inte alltid bättre, men han vågar i alla fall blåsa upp låtarna. Ibland spricker det, ibland flyger det.
Själv hade jag nöjet att se Turner två gånger efter varandra. Först på Scandinavium under den ”lilla” arenaturnén, innan hon året efter återvände för att ta sig an Ullevi. Imponerande energi som strålade från damen på scenen ändå. Hon må vara ganska liten som person, men jävlar vilken stor röst hon har och som hon kämpade sig runt på scenen. Under bägge konserttillfällena stannade hon upp för att ”göra något hon aldrig gjort på scenen tidigare”, nämligen att sätta sig på en pall och sjunga ett par låtar för oss medan hon hämtade andan och sänkte pulsen. Då var hon ändå 58 år, så det var förståligt att hon fick hämta efter andan i allt det stora.
På Wildest Dreams har Tina Turner en del samarbeten med andra artister.
Bland annat sjunger hon duett med Sting på låten On silent wings, som även blev en singel. Ett samarbete som kanske är mer som en cameo i och för sig, där Sting kommer in slutet av låten och lägger sin röst upp jämsides med Turners. Låten blev dock ganska uppskattad och nådde bland annat en 13:e plats på den brittiska singellistan. Jämför man med Goldeneye som ”bara” hamnade på en tionde plats och Whatever you want som helt missade topp 20 då den blev 23 på listan, så var det väl ändå ganska bra?
På låten Confidential samarbetar med Turner med Pet Shop Boys som skrivit och producerat låten. När det begav sig så var det tal på att låten skulle bli en singel, men med sex andra singlar från albumet som alla blev medelstora framgångar, så var det väl tillslut dags att lägga locket på för albumet. Det är dock en snygg ballad som Pet Shop Boys gav sångerskan med sina stämningsfulla stråkar och sexiga saxofonspel. Att de sedan funderade på att låta Tina Turner sjunga på låten The way it used to be från albumet Yes, men som sedan aldrig hände får väl ses som en av pophistoriens största förluster. För det hade ju blivit så snyggt!
Det sista samarbetet från albumet var låten In your wildest dreams där ingen mindre än Barry White sjunger på singeln. På albumversionen av låten är det faktiskt Antonio Banderas som pratar över låten, men på singeln är det Whites mörka och förföriska röst som får spela mot Turners. Heter man Tina Turner kommer nog vem som helst, om hon så bad om det tänker jag.
Innan Wildes Dreams är över ska Turner även tolka John Waites Missing you samt massakera Massive Attacks Unfinished Sympathy. Allt avslutas dock Trevorn Horn-stort med arenaballaden Dancing in my dreams med snyggt stråkarrangemang av Anne Dudley och lite irländsk folkmusik, för varför inte?
Nu har Wildes Dreams passerat 30 år och med det har skivbolaget släppt en specialutgåva av albumet. Allt är remastrat men dock inte mixat i Dolby Atmos, vilket jag alltid tycker är synd att bolagen inte gör när de ändå remastrar albumet.
Utgåvan spänner över fyra diskar där de två sista är från Wildest Dreams-turnén på Wembley Stadium och den andra disken är fylld med b-sidor samt remixar.
Den som gillade det några storlekar för stora albumet när det släpptes första gången kommer definitivt att få valuta för pengarna här. Det är lite kul att höra den pop-funkiga b-sidan Do something (som släpptes tillsammans med On silent wings), som känns så väldigt mycket tidigt 90-tal. Samt att jag blev lite överraskad att även Craig Armstrong var med och arrangerade The difference between us, som då var b-sida till Missing you.
Wildest Dreams blev inte albumet som strösslade hits kring Tina Turner. Hon fick en del dragning med Goldeneye och jag kan tänka mig att hon fick en del nya fans med den ungdomligt mogna produktionen på albumet, som Trevor Horn ändå skänkte låtarna (heck, vi får även en David Morales-remix på Goldeneye!). Personligen var det albumet som på allvar introducerade mig till Tina Turner och var det första albumet med henne som jag köpte. Mycket tack vare just kombinationen av Bond, Horn och Pet Shop Boys. Jag tycker ändå att det är något elegant som vilar över albumet. Även om jag inte kan säga att det är ett fantastiskt album. För det är en del av de där 12 låtarna som är ”meh” för mig. On silent wings, Thief of hearts och Do what you do är väl inte superkul ändå. Samtidigt är det så mycket i låtarna som talar till mig i stil och framförande. Kanske att det i första hand är ett Trevor Horn-album som göt att jag uppskattar slutresultatet lite mer. Nu har han inte producerat alla låtar, men tillräckligt många för att det ska vara väldigt mycket av hans DNA över albumet.
Wildest Dreams blev Tina Turners näst sista album. 1999 släppte hon Twenty Four Seven som fick avsluta sångerskans karriär med singlarna When the heartache is over, Whatever you need och Don’t leave me this way. Ett album som tyvärr inte gjorde allt för stört väsen av sig och Turner var vis det laget en artist med karriären bakom sig. Trots att det kändes som de ville göra en copy/paste på den succé som Cher hade fått året innan med albumet och singeln Believe, vilket främst märktes på When the heartache is over, så var det hela inte riktigt där. Förutom rösten då. Den rösten hade hon med sig hela vägen, så även på det albumet.




