I fjol var det 40 år sedan Frankie Goes to Hollywood släppte debutalbumet Welcome to the Pleasuredome. Ett album som producerats upp till en enorm zeppelinare av legenden Trevor Horn och som tog över albumlistan när det begav sig. Nu har det släppts en Super Delux-utgåva av albumet som jag satt tänderna i.
Frankie say: relax.
Både Welcome to the Pleasuredome och Frankie Goes to Hollywood var banbrytande för popmusiken på många plan. Med två öppet homosexuella sångare i form av Holly Johnson och Paul Rutherford anspelade gruppen på både homosexuellas rättigheter, samt sexualitet överlag. Något som absolut skapade kontrovers. Bland annat vägrade Mike Read på BBC Radio 1 spela debutsingeln Relax, för att den var för vulgär med sitt tema om oralsex. Hela BBC Radio följde efter och förbjöd singeln i etern, vilket ledde till att försäljningen steg till skyarna. Tack, BBC?
Frankie mer eller mindre dominerade topplistorna under ett års tid. Från Relax när den släpptes hösten 1983, till Two Tribes och The Power of Love som blev alla etta hemma i Storbritannien under 1984, och så även albumet. Det var ett år alla sa ”Frankie say” och vi överöstes av olika utgåvor av singlarna. Från vanliga 7” till specialutgåvor av 12”-maxin och olika kassettsinglar. För samlarna var det både kul och frustrerande att hänga med i allt Trevor Horn och grabbarna lyckades trycka ut.
Det blev som sagt ett album som gjort en stor påverkan på popmusiken, popkulturen och framför allt banat vägen för en hel del spännande akter inom pop och new wave-eran.
Frankie say: welcome!
När albumet nu fyllt gubbe släpptes en mäktig box med 7 CD plus en Blu-Ray som mixats i Dolby Atmos av Steven Wilson. Han har blivit något av den mixare musikbolagen och artister vänder sig till för återutgivningar i Dolby Atmos. Är det Wilson som legat bakom mixen är det alltid bäst i klassen.
Tyvärr är inte Dolby Atmos-mixningen tillgänglig på Apple Music, vilket brukar vara standard. Men det är i alla fall Wilsons stereo-mix som vi får.
Boxen är en djupdykning i Welcome to the Pleasuredome. Här har man grävt fram demos, radiospelningar, alternativa tagningar och b-sidor. En hel del av låtarna har aldrig varit utgivna tidigare.
Med 90 spår allt som allt blir Welcome to the Pleasuredome-boxen ett berg att bestiga, där mycket är kul kuriosa för fansen, men inte något som man sitter ner och lyssnar igenom en fredagskväll. Efter sex, sju versioner av Relax är man faktiskt ganska mätt på den låten.
Det är konstigt nog långt ifrån alla remixar som vi får av låtarna. Vi får till exempel Hibakusha– och Video destructo-remixarna av Two Tribes men inte Annihilation och Carnage. Samtidigt har vi 13 olika spår med låten att plöja allt som allt bland de 90 i boxen. Så vi får absolut en hel del.
Sista delen – eller skiva sju – är albumet i sin helhet.
Alltså, det är fortfarande ett så galet album. När det kom var det utspritt på två vinyler. Den första sidan var intro och den nästan 14 minuter långa titellåten. Det är inte bara Pink Floyd som gör evighetslåtar, även ”simpla” popakter som Frankie kan skapa musikepos som tar upp en hel vinylsida. Men låten i sig är i och för sig inte så simpel med sin inspiration av dikten Kubla Khan av Samuel Taylor Coleridge. Det är verkligen en musikaliskresa vi bjuds på. En resa av extra allt och en låt som tar alla skepnader och former på vägen. Eller som rösten säger i remixen How to remake the world: I am no longer an artist. I have become a work of art.
Efter den inledningen på första sidan av den första skivan kastas vi in i hitsen. Relax, bandets cover av The Temptations anti-krigslåt War samt Two Tribes (med en lysande musikvideo där Ronald Reagan och Konstantin Chernenko hade en wrestlingmatch).
Tre covers följer hitsen och inleder den andra skivan: Ferry cross the Mersey av Gerry and the Pacemakers, en lysande version av Bruce Springsteens Bron to run samt Burt Bacharach / Hal Davids Do you know the way to San Jose.
Det är när vi nästan går in på sista vinylsidan som albumet skvallrar om att fyra vinylsidor var en för mycket. Det är fem långa och ganska oengagerade albumspår som tillslut tar oss till julhiten The power of love. Hade det inte varit för mattematik att varje skiva har två sidor, så hade det kanske räckt med att albumet slutade med den låten efter San Josepå sida nummer tre.
Då skulle jag säga att albumspåren på bandets andra album Liverpool håller högre nivå än de fem spåren som leder till albumets final. (Ett alldeles för underskattat album i min mening).
Frankie will give you the action.
På det hela är Welcome to the Pleasuredome ett kul album att återuppleva. Det är så långt ifrån dagens album, där det ska vara många korta låtar för att maximera algoritmer och skapa TikTok-innehåll. Då fick låtar vara långt över 13 minuter, för det fanns ju en radioversion av låten som singel om man ville ha den kortare och mer tillgänglig.
Super-utgåvan blir absolut i det mastigaste laget – även för ett Frankie-fan som jag. Men det går ju att bara lyssna på själva albumet på sista skivan.
Att lyssna igenom albumet nu påminner mig också hur svaga de sista 30 procenten av albumet faktiskt är. Där blir det lite för funkigt och lite för mycket feeling för min smak. Några av låtarna är helt okej, men de pågår mest och känns verkligen daterade idag. Vilket är konstigt med tanke på hur bra hitsen från albumet fortfarande står sig. Då är det nästan som en befrielse när The only star in Heaven ebbar ut och vi får den otroligt vackra The power of love. Det är där, tillsammans med Relax, Two Tribes och titelspåret för all del, som Frankie verkligen bevisar varför de var de största inom musikvärlden under ett år. De lyckades vara äkta och ett koncept på samma gång. Där musiken vävdes ihop med t-shirts och annat kommersiellt som skapade en popkulturell helhet. Lysande, galet och genialt. Allt på samma gång.
Men det är fortfarande en upplevelse att välkomnas in i The Pleasuredome även idag. Som sagt, en del av albumet håller inte lika bra idag, men det historiska musikdokument som Welcome to the Pleasuredome ändå är väger upp det skulle jag säga.
