Med sitt fjärde album I’m Only F**king Myself tar Lola Young ett djärvt steg bortom den soul-pop hon tidigare gjort sig känd för, in i en råare och mer experimentell ljudvärld. Albumet är en ärlig och ofta humoristisk skildring av en ung kvinnas kamp med identitet, beroende och relationer. Och det är uppfriskande att höra en popartist våga blotta sig på det här sättet.

Öppningsspåret F**k Everyone sätter tonen direkt med sin punkiga attityd och självironiska texter. Därefter växlar albumet mellan olika stilard£aler och One Thing blandar indie-rock med psykedelisk funk, medan mer nedtonade spår som who f**king cares? erbjuder en nästan intim, akustisk avslutning. Det ger albumet en dynamik som känns levande och oförutsägbar och som speglar Youngs känslomässiga landskap från ilska och frustration till sårbarhet och reflektion.

Produktionen ledd av Solomonophonic ger en lo-fi-känsla som låter Lola Youngs texter och röst stå i centrum. Hennes röst pendlar mellan raspiga utbrott och mjuka melankoliska passager och det är i den kontrasten som albumet verkligen hittar sin styrka. Även när vissa texter känns överdrivet ärliga eller nästan klumpiga balanserar hon det med humor och självdistans som gör att det aldrig blir tungt snarare befriande.

Tematiskt rör sig I’m Only F**king Myself mellan självreflektion och samhällskritik. Det är ett album som inte räds att vara obekvämt ärligt och som ställer frågor om beroenden, relationer och personlig utveckling utan att predika. I en popvärld som ofta domineras av polerade produktioner och lättillgängliga refränger känns Lola Youngs approach både modig och uppfriskande. Hon bekräftar med detta album sin position som en av de mest intressanta unga artister. En som vågar experimentera med form, text och känsla på samma gång.