Det nästa sista albumet Queen släppte medan Freddie Mercury levde är enligt mig en av deras bättre. Nu har jag i och för sig alltid mest gillat (original) Queen från The Works och framåt, så det gör ju katalogen lite mindre. Men ändå desto bättre. Sedan är i och för sig A Night at the Opera lysande, medan album som Jazz och News of the World är väl inte stora musikaliska mästerverk i min bok. Men jag tänker att alla har väl sina personliga favoriter med Queen och framför allt tidsepoker. Min gårdsledare på fritidsgården älskade tillexempel deras mer rockiga två första album. Aldrig mina favoriter dock.
Det som jag alltid tyckt skavt lite med albumet The Miracle är inledningen. Albumet sparkas igång med Party och Khashoggi’s ship. Trummorna och energin i inledande Party känns absolut som just ett intro. Men kanske mer ett intro till en livespelning. Båda är för mig två av albumets svagaste. De är mest som lek i studion än ett starkt intro till albumet. De två tidigare albumen inleddes ju lysande. The Works med Radio ga ga och A Kind of Magic med One Vision. Två fantastiska låtar. Samma med Innuendo, som inleddes med titelsåret, och som är en av bandets bästa låtar. Så det var konstigt att de inte satsade högre på The Miracle, än att inleda med dessa två låtar.
Men det vi förlorar på introt tas igen med råge när bandet bränner av titelspåret, I want it all, The Invisible Man och Breakthru. Jävlar vilka starka låtar och singlar det ändå är. Den episka rocklåten I want it all till den mjuka The Miracle som listar stora och små mirakel världen över. Den mer dansanta och synthiga The Invisible Man och storslagna Breakthru, som också är en av mina absoluta favoriter från både albumet samt av bandet överlag.
Som sagt, med så många starka låtar på rad är det imponerande hur svag inledningen av albumet är. Att man liksom måste börja från spår tre och skita i de två första låtarna.
Det blev ytterligare en singel från albumet och det var Scandal, som gav en känga till media som varit efter både Brian May och Freddie Mercury som hökar. Låten har för mig både den där teatraliska Queen-aktiga samtidigt som den är härligt lekfull. Ingen hitsingel när det begav sig, men en kul låt.
Om The show must go on på albumet Innuendo lite summerade Queen på många sätt, så tycker jag att The Miracles avslutas på ett liknande sätt. Inte som en powerballad, men istället som en svulstig rocklåt i form av Was it all worth it?, som senare i ljuset av Mercurys AIDS-diagnos kändes väldigt passande där och då. Hur kostnaden för rocklivet och om det verkligen var det priset man ville betala för det man fick?
Denna utgåva är remastrad av Bob Ludwig och det låter otroligt bra. Mixen är fyllig och väldigt klar i sin stereoutgåva. Klart ett stort lyft upp från min gamla CD från 90-talet. Det är tydligt hur långt utvecklingen gått när det kommer till ljudupplevelse. Både i mina HomePods som i mina AirPods Max. Men det är ju så, att musikupplevelsen är så mycket mer än bara låten. Det är hur låten låter också.
För den som älskar extramaterial innehåller utgåvan originalmixningen av albumet, som låter något annorlunda samt en del outgivna låtar som Face it alone, som släpptes som singel inför släppet av boxen. Vi får även 12”-mixar av singlarna, b-sidor samt instrumentala versioner av låtarna.
På det hela blir det en gedigen utgåva av ett av Queens bättre album. En utgåva som borde tillfredsställa både hardcore fans och de som mest bara vill lyssna på ett Queen-album.
När The Miracle släppes tog den sig in på förstaplatsen på den brittiska albumlistan. Samma placering fick albumet i Österrike, Finland, Nederländerna, Tyskland och Schweiz. Här i Sverige landade albumet på en sjätteplats och i USA blev den 24 på Billboard 200.
Jag har som sagt The Miracle som ett av mina favoritalbum med Queen. Det är hitigt, samtidigt som det är väldigt mycket Queen. Rockig pop som är härligt extravagant. Det som ändå gjorde Queen stora. Fast nu på denna utgåva låter allt så mycket bättre.
