Idag kom ett mycket tråkigt mail.
Borlängefestivalen Peace & Love begär sig själva i konkurs när de märkte att de inte kan dra runt kostnaden för årets festival med den biljettförsäljning de haft.
9000 sålda biljetter är långt ifrån festivalens glansdagar. Det ledde till att festivalen fick kasta in handduken innan festivalmånaden ens började.
Artister som Depeche Mode , Pet Shop Boys , Håkan Hellström och Sugarplum Fairy får nu en ledig dag. Några kanske sörjer, andra kanske festar lite extra. Men i vilket fall som helst är det tragiskt när en av landets största och viktigaste festivaler inte ens klarar sig.
Det som är intressant är att de breda och ”folkliga” festivalerna dör, medan de nischade festivalerna så som Swedish Rock och Summerbust klarar sig. Eller går dessa på knäna också och snart kommer mailet som säger att även någon av dessa dött?
För mig borde en bred festival dra mer än en smal, men det kanske är så att den breda musiken är konsumerad av folk som inte vill betala för musiken?

Vad har gått fel?
Varför är det omöjligt att driva en festival i Sverige 2013?
Festivaler och konserter var ju det som artisterna och skivbolagen skulle leva på när skivförsäljningen dog.
Tror det hänger på flera faktorer som tillsammans drar den till graven.

Priset: Det är inte billigt för en person att åka på festival.
Biljett för ca 2000 kr, hotell eller rum, resa och framför allt mat och alkohol kostar på.
Till slut kommer man till gränsen där festivalen blir som en utlandssemester utan den speciella känslan av att få ta med sig passet.

Artisterna: Ska man slåss på en ganska liten marknad behövs bra artister.
De bra artisterna tar betalt och för en Depeche Mode kunde man fått tio Oskar Linnros.
Det känns som skivbolag, management och artister lever kvar i en fantasivärld där artisten är ovärderlig och värd oerhörda summor med pengar för en spelning.
Sällan är så fallet. Inte ens Madonna lyckas fylla Ullevi längre. redan där borde man kunna dra snabba slutsatser som festivalbokare. Det är coolt med det stora namnen på affischen, men kan man betala dem och är det värt det?
Arvika kursade året efter Depeche. Peace & Love kursar samma år som de ska ha gruppen. Så jävla bra är inte den forna synthgruppen längre att det är värt att ta den risken.

Skivbolagen: Skivbolagen har aldrig stått på någon annan sida än sin egna.
De ska leverera vinst till aktieägarna och bryr sig egentligen inte om hur det går för plattformen som säljer deras vara. Så länge de får in pengarna.
Skivbutikerna dog i början av 2000-talet och bolagen tittade passivt på. När ingen längre ville köpa en skiva höjde man priset för att kompensera och till slut sa det stopp.
Lite som biljettpriserna för festivalerna.
Nu är vi där igen. En skiva höjs stadigt med 5 kr lite då och då på iTunes för att man helt enkelt är girig. Pengarna för en spelning ska delas mellan artist och skivbolag samt förläggare. Till slut nås den punkten då området är för litet att ta in den mängd som behövs, biljettpriset är för högt och folket för ovilliga att betala för att pengarna ska täcka upp alla munnar som behövs fyllas.
Bolagen skiter i det. De ska ha pengarna.
Kvar står glada musikälskare som inte har råd att betala hyran för att de så gärna vill hjälpa artisten och skivbolaget att nå ut med sin musik.
Inte ens ett tack får de…

Om vi ska fortsätta ha festivaler och roliga livespelningar behöver vi nog tänka om helt och egentligen göra om hela musikbranschen.
Allt vi ser idag är baserat på idéer som skapades för 50 år sedan.
Verkligheten är en annan.
Självklart vill ingen förlora pengar – men ge det ett tag. När det inte går att dra runt en turné i Sverige. Det finns inga fysiska skivor att signera och Spotify når smärtgränsen för vad folk är villiga att betala i månaden. Vad ska aktieägarna i USA leva på då?
Peace & Love är självklart ingen väckarklocka för dem, men snart måste folk vakna och se att för att överleva i en bransch som så många ändå älskar, behövs mycket göras om och det väldigt, väldigt snart.