Vid Londonpremiären av Joker: Folie à Deux, fick Lady Gaga frågan om hennes förhållande till karaktären Harley Quinn beskrev Gaga den som ”en komplex kvinna som vill vara vem hon vill vara när som helst”. Om sammansmältningen mellan Harley Quinn och henne själv inte redan var tydlig, tillade artisten: ”Och kommer inte att låta någon tygla henne.”

Djupt inspirerad av sin senaste rolltolkning kommer därför albumet Harlequin en jazzfärgad 40 minuter lång storbandseufori som består av 13 låtar. Harlequin marknadsförs som ett ”kompanjonsalbum” till Joker-uppföljaren, snarare än en riktig Lady Gaga-release och har därför fått beteckningen ”L.G 6,5”. Inom ramen för Gagas diskografi ligger den mer vid sidan av Cheek to Cheek och Love for Sale, hennes två album tillsammans med Tony Bennett. Så önskade man ett än album i stil med det cyberpunk-influerade Chromatica blir det en djup besvikelse.

I själva verket är det i princip Gagas senaste glittrande Vegas-residency, Jazz & Piano som förvandlats till ett album. Öppnaren Good Morning, en hommage till klassikern med Judy Garland och Mickey Rooney från 1939 sätter stämningen, sobert kvitter, nyfiket piano och kontrabas. Gaga låter helt kontrollerad och glider igenom låten med en blomsterkrans runt huvudet. Det finns dock en stark doft av storbands-veckan under Idols glansdagar som är svår att frångå. Det underlättas inte heller av låtvalen, som tagna ur kontexten av filmen blir ganska platta. Behöver vi verkligen fler versioner av Get Happy, That’s Entertainment eller That’s Life? Behöver vi därtill ännu fler bevis på att Gaga verkligen kan sjunga och att hon kommer från en jazzbakgrund?

Mycket bättre är den mer avslappnade World on a String inspelad av alla från Frank Sinatra till Jermaine Jackson och är byggd på en hårt lindad gitarrfigur som slappnar av i ett varmt svall av orgel och ekande trummor. Det finns en lätthet i hur Gaga glider runt melodin, speciellt när hon sjunger ”kan du inte se att jag är kär?”.

Efter att ha hintat fans på sociala medier i en mindre evighet är det en lättnad att höra hennes fullblodiga trasiga version av The Joker. När hon låter ta i med ett stort morrande ”Jokern är jaaag” mot slutet önskar man att det hade varit lite mer av den energin på hela albumet bara.