På sitt sjätte album tar Justin Timberlake med oss på ett musikalisk resa som sträcker sig över hela sångarens karriär. Everything I Thought It Was bjuder på några överraskande ögonblick men förblir alltför ofta i det beprövade och säkra. För Justin Timberlake-fansen är detta everyting we could expect, men för den som önskar se artistisk utveckling finns inte mycket att hämta här.
På Justin Timberlakes sjätte album ämnar sångaren ta med oss på en existentiell resa som sträcker sig över årtionden. Everything I Thought It Was ger nostalgiska återblickar från Timberlakes Justified-era och gör det många gånger med en snygg 80-talstwist.
Plattan börjar med den introspektion låten Memphis vars text talar om en tuffa resa mot toppen och kraven som följer. Beatet för tankarna till The Weeknd och visar en ärligare Justin än vi tidigare fått se. Dessvärre blir inledningen något missvisande då resterande spår saknar liknande innerlighet. De enda avstegen är Liar tillsammans med nigerianska afrobeat-stjärnan Fireboy DML och Sanctified, en djärv blandning av rock och gospel. Men för det mesta är detta albumet typisk JT, vilket betyder skamlösa sexjams och funkiga klubblåtar.
Fuckin’ up the disco, ett av tre spår som samproducerats av Calvin Harris, erbjuder en glansigt modern uppdatering av Michael Jacksons Off The Wall. Play låter lite som Prince och No Angels bevisar att Timberlake inte har tappat sin kärlek för cheesy texter som funkar perfekt som förspelsöppnare.
Infinity Sex, en av flera låtar som samproducerats av Timbaland har ett musikaliskt uttryck som blivit lite av en stöttepelare på varje Timberlake-album sedan hans solodebut 2002. Låten innehåller några tveksamma come-on och lyder ”Snart har alla dina kläder hamnat på golvet, hoppas att detta hotellrum är försäkrat”, framtvingat i ett kvavt staccato.
Cringe-texter är inte den enda bekanta delen av paketet. Technicolor är ett tvådelat epos som börjar som R&B-ballad innan den förvandlas till mid-tempo. En uppbyggnad vi är väl bekanta med från 2006:s års FutureSex/LoveSounds.
Det hjälper inte att albumet som helhet är lite för långt. Med en speltid på 77 minuter är Everything I Thought It Was en lyssning som endast fåtal tillfällen bjuder på överraskande ögonblick. En av dessa kommer på näst sista spåret Paradise där Timberlake återförenas med sina NSYNC-medlemmar och skapar en samtida version av något hämtat från deras storhetstid.
Trots att Everything I Thought It Was är ”everything I could expect” är på det hela ett underhållande album. Personligen saknar jag dock en sårbarhet och värme som hans karriär skulle dra nytta av.
