Det råder ingen tvekan om att OneRepublic kan göra diverse genrer, något de stärker på Artificial Paradise. Men bland stora hits gömmer sig ett album som går på tomgång och spretar för mycket för att skapa en tydlig helhet. Albumtiteln antyder att vi lever i ett artificiellt paradis och med det påståendet borde det finns texter som backar upp varför. Kanske är det jag som missar poängen men hjärtesorg och glädjefyllda dagar med dom vi älskar är något vi alla lever i varje dag och det känns ganska genuint för mig?
OneRepublic släppte för en vecka sedan sin efterlängtade fullängdare Artificial Paradise. En låtsamling som visar upp deras signaturblandning av känslomässigt berättande, catchy melodier och genreöverskridande produktioner. Bland albumets 18 spår hittar vi bland annat senaste singeln Hurt, I don’t want to wait med med David Guetta och miljard-streamade Top Gun-låten I ain’t worried från 2022.
Förutom de uppenbara hitsen innehåller Artificial Paradise även ledmotivet till anime-serien Kaiju No. 8 Nobody, Fire – vilket är den officiella låten för UEFA European Championship låten och Mirage från TV-spelet Assasin’s Creed. Alla dessa försök att placera låtar i olika sammanhang blir tyvärr i mina ögon desperat försök att fånga fem sekunder av dagens passiva lyssnares uppmärksamhet. Något som definaift är nödvändigt, men känns lite som att ”sälja sig billigt” med tanke på OneRepublics ”cred”. Det är en hårfin balansgång mellan att göra samarbeten som gynnar imagen och dementerar den. I det här fallet känns det tyvärr som ett för mycket för att göra plattan helt trovärdig.
De uppenbara hitsen är absolut där, men lite som för Maroon 5 har OneRepublic hamnat för långt ifrån vad som var deras essens en gång i tiden. Det blir lite för mycket R&B-blask och generiska melodier för att nå något vidare djup. I synnerlighet syftar jag på de innehållslösa berättelser om olycklig kärlek vi får lyssna till i Room for you, Seratonin och Stargazing tre låtar som likväl skulle kunna vara en och samma. Det enda som får sinnena att vakna till liv under denna del av albumet är den orkestrala Singapore. Enda gången OneRepublic närmar sig sin forna glans är i singeln Hurt, en mer organiskt rotad låt med stora körer och den där ”träiga” folk-känslan de gjorde sig kända för. Även Last Holiday skulle jag vilja klassificera som en ”klassisk” OneRepublic-låt med sina karakteristiska stråkar.
Andra utstickande ögonblick är när bandet landar tryggt och säkert i tugummipop och lättsamma hooks istället för coolt R&B lull lull. Låtarna West Coast, Sunshine och I ain’t worried är klockrena solbeströdda humörhöjande pärlor som jag hade önskat mer av på albumet. En gravt underskattad singel och en av mina absoluta favoritlåtar från fjol är RUNAWAY, som funkar utmärkt bredvid de tre låtar jag precis nämnde med sina snygga live-instrument, lagom stora syntar och en oemotståndliga melodi.
Sett till helheten är detta ett album som går på tomgång och redan presenterat sina största hits. Det känns som en sammansättning av grymma singlar blandat med några riktiga lågvattenmärken till albumfyllare. Det råder ingen tvekan om att OneRepublic kan göra många olika genrer något de visar på Artificial Paradise. Men vad som gör detta albumet spretigt är att det får mig att känna precis så som albumtiteln antyder – att det är artificiellt. Med det menar jag tillrättalagt och lite för kommersiellt designat för att kännas som ett genuint hantverk. Vad syftet med albumtiteln ”artificiellt paradis” betyder kan jag inte utläsa utifrån dessa låtar. Men med tanke på vilket djup den titlen ämnar att spegla känns det som att texterna i så fall borde vara djupare än ”Hit me with them good vibes, pictures on my phone like, everything is so fine a little bit of sunshine.”
