Imagine Dragons fick aldrig memot att stora poprockband just nu går igenom kärva tider och dalande streams.

Det har gått mer än ett decennium sedan bandet släppte de banbrytande låtarna Demons och Radioactive och de är fortfarande lika aktuella på topplistorna som i idrottslokaler där tränaren inte tillåter svärande rap. I sommar, eftersom ett antal stora akter har varit tvungna att minska sina turnéer, är Dragons ute och fyller igen gapat med 20 000 i publiken per kväll. Nya albumet Loom är vad fansen kommer bjudas. Vi känner igen ljudbilden sedan tidigare, bombastiska produktioner som kantas av tunga känslor och musikalisk elasticitet skapad för arenor. För en tid sedan sa frontmannen Dan Reynolds ”Been gone, I’m facing horrors that should never be saying” som ett sätta att formulera bakgrunden till detta album. Stöpt ur personlig apokalyps på en livflotte byggd av hiphop, alt-rock och EDM är soundet det samma. Men till skillnad från förra dubbelalbumet Mercury är denna platta relativt kortfattad med sina nio spår som därtill talar om uppbrott och brusten kärlek. Bandet väljer inte att plocka in några nya producenter, utan samarbetar med deras mångåriga samarbetspartners produktionsduon Mattman & Robin. Huruvida detta är ett klokt val återstår att se.

Albumet öppnas med Wake Up, en bro-rap-låt om hur man håller ihop i en värld där ”alla kommer efter en”, något dramatiskt om du frågar mig, men det sätter ändå en tydlig prägel från start. Huvudsingeln Eyes Closed påminner om det lynniga beatet och texten i Radioactive, då Reynolds sjunger om att söka efter mental klarhet bortom mediciner, mantran och meditationer. När de först äntrade popvärlden var Imagine Dragons tidiga adaptrar till att mixa och matcha olika genrer, så länge den övergripande balansen blev trovärdig. Vid det här laget är de ganska rutinerade på det. Därför blir J Balvins verser på bonuslåtsremix av Eyes Closed ganska mycket mellanmjölk. Låten Kid är en oberäknelig Gorillaz-hyllning och på Take me to the beach hopar sig alla klagomål innan den når en eskapist refräng och landar någonstans i gammaldags raprock.

Albumets roligaste ögonblick är den lättsamma Nice to meet you, en flirtig, fleet-groove låt som är lika ljus och varm som Coldplay. Reynolds som nyligen skilde sig, sjunger om de otaliga komplikationerna av att jaga en ny kärlek. Något som resulterar i en ärlig skildring av en medelålders kille som fumlar sig tillbaka till dejtandet. Andra låtar som tar en närmare titt på lidande efter uppbrott är pianoballaden Don’t forget me och den mer självömkande In your corner. Lyckligtvis blir även de mest bittra stunderna på plattan trovärdiga då Dan lärt sig att kanaliserar sin ångest i skrivandet på de bästa av sätt istället för att vältra sig i den.

Sett till helheten är Loom en kompetent samling pop-rock låtar som inte lämnar någon besviken. Däremot börjar jag känna att bandet behöver förnya sig till nästa platta för att hålla sig relevanta. Ända sedan första albumet Night Visions har de kört copy paste. Enda problemet är att kopieringen försvagats för varje gång. Min känsla är att bandet står lite med ena foten i kommersialismen med fokus på streaming, när de vid det här laget hade kunnat göra något helt nyskapande och tänka bort allt vad framgång och beprövade koncept heter. Med Loom passerar de ändå med ett starkt godkänt i mitt tycke, men jag vill ha betydligt mer till nästa album.

Om du gillar recensionerna i bloggen samt vill hjälpa till och stötta Popmuzik, så kan du göra det som Patreon. För endast 12 kr i månaden kan du bli Popmuzik Liker och för 32 kr kan du bli Popmuzik Lover. Ditt bidrag gör det möjligt att driva bloggen vidare som en bred och nyfiken musikblogg, där du hittar nya inlägg varje dag. Tack för ditt stöd.