Det är något med musik och igenkännande som är spännande.
Jag minns när Avicii släppte singeln Levels 2011 och jag gladeligen spelade den under kvällens DJ-set som jag hade på Haket här i Göteborg. Reaktionerna på den dagsfärska låten var inte direkt imponerande. En kvinna tyckte jag skulle byta låt. Jag svarade att hon borde ”ge den någon vecka, så kommer du dansa till den varje gång du hör den”. Hon var inte övertygad och dansade inte till låten just den kvällen i alla fall.
Det är många som bara gillar låtar de känner igen. På fest ska spellistan innehålla klassiska säkra kort, som de dansat till förr och som de har ett minne till. Det ska vara hits från Melodifestivalen, sommarplågor eller andra låtar som antingen varit stora eller skapat minnen för just den personen. När en låt är ny har den ju inte riktigt format de där minnena eller fått den där igenkänningsfaktorn som gör låten magisk på ett eller annat sätt. Då kan man snabbt avfärda låten som skräp, även om det rent objektivt inte är det.
Detta kan man ju spela på som artist.
Varje gång Håkan Hellström släpper en ny låt börjar folk leta efter musikreferenser i låten.
”Vad har han lånat nu?”
Ibland är det tydligt, ibland kanske mindre tydligt. Men det är uppenbarligen en sport att hitta den där lånade låten i Håkan-låten.
Samtidigt så är det just att ha med något som folk känner igen i en ny låt som gör att låten relaterbar för oss. Att vi hör den där melodislingan som gör att den nya låten känns bekant och kanske till och med väcker gamla minnen. För ska man fånga en persons intresse när koncentrationsspannet är några sekunder, är det nästan viktigt att antingen sampla en annan låt rakt av, så som David Guetta gjorde med Blue av Eiffel 65 när han släppte singeln I’m good tillsammans med Bebe Rexha, eller snyggt låna av klassiska låtar eller tidsåldrar, så som Max Martin gör just nu.
Det är få producenter idag som fått mig så lycklig över sina senaste släpp som just Max Martin.
Efter ett, enligt mig, ganska svältfött avslut av 2023 inleder Max Martin med den lysande Yes, and? som Ariana Grande släppte i början av året.
Här var det tydligt att Madonna var den stora inspirationen och alla fick nostalgisk Vouge-vibbar av den nya singeln. Personligen bara jag väntade på att Shep Pettibone skulle släppa en extended remix av låten. Lysande val av inspiration i vilket fall. Men också en lysande låt som liksom var en hit innan den ens släpptes.
Samma var det för förra veckan när favoriten Conan Gray släppte den Max Martin-producerade singeln Lonely dancers. Det var som en glittrande poplåt från 80-talet och jag fick en känsla av The Safety Dance av Men Without Hats, mixat med lite Michael Jackson-infuelser. Så perfekt kryddat av nostalgi att jag inte kunde bli annat än lycklig. För detta är ju 100% min musik. Både idag och då.
Det är här som ett geni som Max Martin verkligen lyser igenom. När han tar något som alla känner igen och har en relation till och gör det till något nytt, vilket gör att det funkar även om man inte upplevde 80-talet. För Ariana Grande är född fyra år efter 80-talet tog slut och Conan Gray 1998. Men skivbacken finns ju kvar och med Apple Music kan man ju streama alla hits och skapa inspiration från vilket årtionde som helst. Jag blev som sagt helt lycklig av dessa geniala poplåtar. Främst för att jag någonstans kan relatera till dem redan första gången jag hör dem.
Det var något som kvinnan på dansgolvet inte kunde göra med Levels där och då. Men jag antar att hon byggt upp minnen till låten med åren. Så om någon samplade Levels idag, hade hon mest troligen sprungit ut på dansgolvet. Precis som jag gärna klickar på repeat-knappen när jag senaste dagarna lyssnat sönder Lonely dancers.
