I en tid då lyssnarna måste scrolla kommentarsfälten för att förstå en låts innebörd skapar Ellie Goulding popeskapism av fiktiva berättelser. Med breda penseldrag målar hon en pop-platta som i mitt tycke är hennes bästa hitintills. Higher Than Heaven andas lyxig popnostalgi med självklara hookar och storartade produktioner.
Att säga att ens nya album är ens ”mest personliga hittills” kan vara den äldsta popklichén i skolboken. Det är ett enkelt sätt att säga att fans ska investeras tid i din nästa skiva utan att berätta varför. Googlar man ”det mest personliga albumet hittills” kommer alltifrån Adele till Stormzy och Post Malone upp. Ibland är beskrivningen korrekt, men ofta är det vad man använder när man inte har något annat intressant att säga. Det är därför det är så oemotståndligt charmigt att den brittiska popstjärnan Ellie Goulding vid en Q&A tidigare sa att hennes nya album Higher Than Heaven är hennes ”minst personliga” album i sin karriär.
”På bästa möjliga sätt var det här albumet inte hämtat från personliga erfarenheter, och det var en sådan lättnad och verkligen uppfriskande att inte sitta i studion och gå igenom alla saker som hände mig och påverkade mig. Det är det minst personliga albumet, men jag tycker att det är det bästa albumet eftersom jag bara fick utforska andra saker om mig själv. Jag gillar verkligen att skriva och njuter verkligen av att vara sångare.”
Ellie Goulding
Det en rolig och medveten kommentar från någon som har gått igenom tillräckligt många reklamcykler för att vara bortom alla popklichéer. Det är en frisk fläkt eftersom singlar nu mer än någonsin behandlas som marknadsföringsverktyg där det finns en stark story kopplad till låten. Miley Cyrus’s Flowers blev en världshit med hjälp av sociala medier som inriktade sig på att ”avkoda” de dolda meddelanden om Cyrus ex Liam Hemsworth. Shakiras comeback-hit med Bizarrap prisades mer som ett startskott i hennes fejd med exet än en riktig låt. Naturligtvis finns det ett långt prejudikat för detta – Justin Timberlakes Cry Me a River är ett exempel, men det verkar som om många av årets största hits gjordes med viral genomslagskraft i åtanke, mer än hållbarhet eller känsla, vilket Goulding säger är hennes nuvarande prioritet.
Textförfattandet som genomsyrar Gouldins platta är att hon lyckas var närvarande och trovärdig, men ändå aldrig utelämnande och privat. Hon berör många ämnen, men sveper över dom snarare än att djupdyka. Texterna kan i stort sett betyda vad som helst för vem som helst. Vilket också gör dem till grymma poplåtar. Däribland min favorit Like A Saviour, med sin klockrena basgång och nostalgiska touch. Eller den läckra Easy Lover med gästande av Big Sean. För att inte tala om de otroliga Let It die och By The End Of The Night. Guldkornen är många och det bästa är att jag inte behöver ett lexikon för att tyda dem.
I en tid då skvallersajter har hittat en ny nisch som skriver fullskaliga förklaringar om de ”verkliga” berättelserna bakom låtar, är Gouldings hängivenhet för eskapism uppfriskande. Viktigt att framhäva att pop för många människor är just en tillflykt. Men idag behöver lyssnaren scrolla kommentarsfältet för att förstå en låts betydelse. Med tanke på den utstuderade och minutiöst planerade platta Dilirium var, är det med ett leende på läpparna jag hör Goulding leka sig fram på Higher Than Heaven. Soundet är lyxigt och syntharna påminner om Halcyon Days. Självupplevt och privat i all ära men Ellie går till baka till popens rötter och visar att temat kärlek målat med breda penseldrag står sig minst lika starkt fortfarande.
Ellie Goulding
