Det är något fascinerande med vampyrer. Inom populärkulturen har dessa varelser alltid varit mytomspunna och spännande. Det är ju inte för inte som det gjort så många filmer och böcker med vampyrtema. De är den ultimata antagonisten som man både älskar, har sympati för och samtidigt är lite rädd för.

Smith, Lyle and Moore använder vampyren som metafor när man går från barn till vuxenlivet. Att man inte ändras på insidan och känner sig evigt ung, men helt plötsligt har man andra krav och man ska ses som vuxen. Jag tycker det blev en intressant liknelse. Att vårt sinne är som evigt unga vampyrer, medan kroppen åldras.

Resultatet av dessa tankar är den arenadorftande singeln Vampire. Här skapar filmiska synthar och feta pukor en låt lika storslagen som vampyrerna själva.