Siffrorna talar sitt tydliga språk. Ända sedan Charlie Puth äntrade världen av pop har han slått rekord på rekord. Låten See You Again tillhör den moderna popmusikens klassiker och hans hookiga refränger har streamats flera miljarder gånger om. Med åtta multi-platina säljande singlar och fyra GRAMMY-nomineringar är han en av de mest eftertraktade i branschen. I synnerlighet eftersom kreatören även skriver och producerar hits åt andra. Något artisten ägnat mycket tid åt det senaste åren. Förra fullängdsalbumet kom 2018 och hette Voicenotes, där fick vi bland annat den otroliga låten Attention. Efter att ha spenderat otaliga timmar i studion är det nu återigen dags för Charlie att inta scenen som den popstjärna han är. Detta är med plattan CHARLIE. Som den moderna artist Puth är har han till detta släpp haft den goda smaken att matcha sin marknadsföring med kraften i sociala medier. Vilket samtidigt är där stjärnan upptäcktes från början. Därigenom har vi gått varvet runt och slutit cirkeln. Med sin oklanderliga förmåga att skapa produktioner och melodi har musikskaparen använt TikTok, Instagram Reels och YouTube shorts för att placera sina låtar mitt framför fansens näsor innan de ens är släppta. Något som skapt en enorm hype. Resultatet då? Jag skulle vilja säga att Charlie Puth har skapat sitt mest autentiska album hitintills. 

Det är ett hantverk att lyckas göra lättsamma poplåtar till trovärdiga och Charlie är inget annat än träffsäker i sin leverans. Att lägga hela sitt hjärta och själ i catchy popmusik har alltid varit artistens starka sida från början, men i mitt tycke har det emellanåt varit lite väl tillrättalagt. Det ändras med den nysläppta plattan som sångaren själv beskriver är en sonisk resa genom hans personlighet. På CHARLIE svänger han mellan en mängd känslor såsom förvirring och brist på självförtroende vilket personifieras i albumöppnaren That’s Hilarious. Till subtila sårbarhet som sipprar igenom på There’s A First Time For Everything och Smells Like Me. Därtill gömmer sig känslor av att känna sig nedslagen som på Loser, med texten ”Jag är en sådan förlorare / hur förlorade jag henne?”.

Varje spår bär en ny poppersona. Extra starka är I Don’t Think I Like Her och hitsingeln Light Switch där båda presenterar den där oemotståndliga Puth-auran. Det finns utrymme för ett samarbete på plattan och det är med BTS och låten Left And Right. Inte mer än rätt att dessa två hook-makare ska samarbeta.

Soundmässigt utforskar artisten 80-talets syntpop, men även stora mått pop-punk. Framförallt känner vi igen ljudbilden från The kid LAROI och Justin Biebers enorma hit STAY där Charlie producerat. Eller varför inte 5 Seconds of Summers Easier med det karakteristiska klippta soundet Puth även presenterar på sitt egna projekt. Trots att hans ID som producent lyser igenom på andras låtar är det ändå tillräckligt unikt på hans eget album för att särskilja honom från andra megastjärnor.

Charlie Puth presenterar ett album som förvandlar spännande och intrikata ljud till en fysisk varelse. Plattan CHARLIE är full av personlighet och hjärta. Med utgångspunkt i Puths förstahandserfarenhet av kärlek och livet i stort. Med livserfarenhet kommer en kreativ oräddhet och Puth presenterar en artist fri från bojor som inte längre försöker vara den ”coola” tillrättalagda pop-killen branschen så desperat försökt slipa honom till. De här är bara Charlie Puth.