Likt en mix av Röyksopp, Jean-Michel Jarre och OMD målar Daniel Saturn upp en byråkratisk och omänsklig sjukvård på konceptalbumet Jag Är Verksamheten. Dystopi och en monoton känsla blandas med starka synthmelodier där artisten skapar ett album som verkligen föll mig i smaken. Både med sitt politiska ämne, men också av den mjuka synthproduktionen.
Jag är ju väldigt svag för konceptalbum. Jag gillar hela tanken när man likt en film bygger upp ett tema som löper igenom musiken. Där varje låt finns med för att föra handlingen (och albumet) framåt. Det var med andra ord inte superkonstigt att jag föll för albumet Jag Är Verksamheten av Daniel Saturn.
Hade jag bara lyssnat, utan att veta vad det var, hade jag efter första låten nog trott att det var ett nytt album med Röyksopp. Melodierna är mjuka och arrangemangen snyggt uppmålade med synthar där en spännande lekfullhet ställs i kontrast till en viss monoton känsla. Men där Röyksopp vill skapa djupa mysterier är Daniel Saturn mer kall verklighet. Musiken är nämligen hämtad från och inspirerad av Region Dalarnas intranät. En region där Daniel själv är läkare.
Texterna läses upp av en syntetröst och låtarna målar sakta men säkert upp en byråkratisk och monoton värld, där människan är en förbrukningsvara. Både för de som jobbar inom verksamheten och de som behöver uppsöka den. Låttitlar som Processanalys, Kunskapsstyrning och Strukturomvandling är precis så byråkratiska som de låter. Det är dystopiskt och grått som filmen Brazil, samtidigt som de mjuka melodierna får det att inte kännas helt hopplöst, utan de skapar känslan av klassiska TV-spel där doktorer i 8-bitar rusar ner för korridorerna. Definitivt inte mänskligt det heller, men det blir lättare att ta till sig skulle jag säga.
Någonstans kan jag förstå Daniels frustration med sin arbetsgivare och den arbetsmiljö folk långt ifrån den faktiska sjukvården byggt upp. Där man bara är en del i ett maskineri och mänskligheten (som någonstans är kärnan i all sjukvård) är borta. Den enda tröst man kan få som tröst är uppenbarligen applåder medan man går på knäna. Men hur löser man in dem när man ska handla mat kan man ju undra..?
Som sagt, så tycker jag detta var riktigt tilltalande. Både som ett politiskt verk, men också musikmässigt. Men jag är ju otroligt svag för musik som låter som en kombination av Röyksopp, Jean-Michel Jarre och OMD.
Jag kan tänka mig att musiken kommer till sin rätt under de audiovisuella konserter som artisten hållit i hemregionen, som jag hoppas kommer sprida sig runt landet. Sedan kan jag också tänka mig att det skulle passa lika bra som ett soundtrack till en föreläsning där Daniel får berätta mer om utmaningarna inom vården. Albumets låttitlar ger ju en föraning om vad han skulle säga, vilket byråkraterna förhoppningsvis skulle ta till sig…
