När FO&O gick skilda vägar var det Omar Rudberg och Felix Sandman som drog de stora vinstlotterna skulle man kunna säga. Felix kom tvåa i Melodifestivalen 2018 med låten Every single day för att sedan imponera som skådespelare i serierna Störst av allt och Home for Christmas på Netflix. Rudberg fick en knippe singelhits som även fick internationell uppmärksamhet. Men det stora genomslaget kom i rollen som Simon i Netflix-serien Young Royals.

När jag intervjuade bandet som The Fooo på Liseberg för en herrans massa år sedan, trodde alla i bandet att det var just Oscar Enestad som skulle slå igenom först. Han var i alla fall den i bandet som fick mest beundrarpost och om framgång mättes i just popularitet, så var Enestad det givna valet.

Efter ett tämligen misslyckat försök i Melodifestivalen med I love it 2018 som slutade sist i sin deltävling tänkte man nog att sagan var slut där. Men Oscar sadlade om och började skriva på svenska, vilket resulterade i en del starka singlar och samarbeten i alla fall. Inget som kom i närheten av hans forna bandmedlemmars släpp. Men som sagt bra poplåtar som passade Oscar.

När han nu samlar sina singlar och släpper albumet Drömmar blir det med ett blandat resultat skulle jag säga.
Det är i grunden bra poplåtar. Produktionen är välslipad och inget är direkt dåligt. Problemet är att inget är superbra heller och jag känner inte att något direkt sticker ut. Åt något håll.

Jag gillar hur Drömmar inleds.
Det första spåren är låtar om kärlek formade efter en bra popmall. Det är när det sedan bli för många låtar i en lägenhet, med krossat porslin, spegel eller hjärtan samt målade bilder av Stockholm som det inte blir lika trovärdigt för mig. Det blir för enkelriktat med stora, lite naiva, känslor där Oscar och låtförfattarna slår knut på sig själva för att skapa metaforer och scener som inte känns helt äkta. Samtidigt skulle jag säga att en del av dessa låtar som nu stör mig ändå var bra som singlar. Så i grunden är de inte dåliga. Det är bara när man sätter dom på ett och samma album och lyssnar på dem i rad, som deras brister blir tydliga. Att man någonstans känner att ”ja, det är synd om dig, men jag vet inte om det verkligen är SÅ synd om dig”.

Jag tycker Oscar ska fortsätta jaga sina drömmar. Han får absolut till bra poplåtar. Men här blir det så tydligt att låtarna funkar bäst som singlar. När inte låtarnas svagheter blir så uppenbara efter att samma metaforer och textrader återupprepas låt efter låt. Kanske ett tydligt bevis på att vissa ska släppa singlar och på sin höjd en EP.