På tredje plattan Familia, går Camila Cabello från en dålig plats till en bra. Här utforskar hon ångest, sexuell svartsjuka och ensamheten i ett långdistansförhållande. Detta med hjälp av att omfamna sitt latinamerikanska arv och bjuda in oss till ett färgsprakande Cuba.  

”Jag var på ett riktigt skitställe mentalt. Självklart vill jag göra bra låtar, men för mig handlade det mer om att känna mig trygg och avslappnad i studion där jag kunde vara sann mot mig själv.” 

Camila Cabello

Efter den monumentala frångången med debutalbumet Camila och monsterhiten Havana såg hela världen två artister utveckla en blomstrande kärlek. Detta manifesterades genom ytterligare ett album från sångaren, Romance samt ytterligare en global hit. Singeln Seniorita hördes världen runt, men plötsligt slog pandemin till och reglerna för samhället skrevs om. Under denna tid höll Shawn Mendes och Camila Cabello relativt låg profil, men delade flitigt med sig av sin starka kärlek. Två år efter pandemin sprack dock bubblan och superstjärnorna gick skilda vägar men som goda vänner. Oavsett är uppbrott svårt och vad som följer är hjärtesorg. Vad passar då bättre än att skriva av sig genom intim och ärlig text och musik.  

”Jämfört med mina tidigare album är jag bara jag. En människa på en bättre mer jordad och väl avrundad plats. Mina två första album skrevs sena tonåren, tidigt in i 20-års åldern. Jag hade mycket ångest när jag gjorde de albumen och är i grunden en emo-tjej. Men på det här albumet ville jag släppa lös alla känslor och även fira mitt familjearv.”  

Camila Cabello

Det känns helt klart passande att Camila döpt sitt tredje album efter det spanska ordet för familj. Albumets två föregående singlar har tydligt satt prägeln för ljudbilden och när pastellfärgade Don’t Go Yet kom kände jag omedelbart att detta skulle bli bra. Därefter följde Bam Bam, en salsa-influerad duett med ingen mindre än Ed Sheeran. Men Cabello tar det cubanska temat ett steg längre på låtar som Hasta Los Dientes och Celia som sjungs helt på spanska. 

Sångaren säger att hon är ”den mest emo-benägna personen någonsin”, vilket på plattan backas upp av låtar som Quiet och La Buena Vida där vi hör historien om självhat och ensamhet i ett långdistansförhållandet. Därtill kommer den kokande sexuell svartsjukan som ryms i No Doubt, med texten; ”You’re up against the wall / She’s unbuttoning your jeans” där Cabello föreställer sig sin partner med någon annan. Det är ett avväpnande och uppriktigt ögonblick på ett album fyllt med fleratlet sådana. Men det finns kul inslag på Familia också, däribland Don’t Go Yet som kröner Cabello till ny drottningen av latinsk pop efter Gloria Estefan. Även den charmiga disco-influerade Hasta los dientes som kan jämföras med en egen tolkning av Dua Lipas nu-disco-ljud.

Om du vill lyssna på Familia för att söka ledtrådar om vad som kan ha hänt mellan Cabello och Mendes är de subtila. Egentligen skulle hennes texter vara lika intressanta om de var inspirerade av någon snubbe från klubben. Så nja, vi kanske ska lämna tolkningarna helt här och fokusera på den lysande popmusiken istället. Ett tydligt exempel på sådant är Psychofreak. En given hit tillsammans med Willow som bevisar hur man skriver en smart låt om psykisk ohälsa 2022. Luftiga hookar och uppfinner produktion lyfter fram Cabellos känslor av disassociation, där hon gör satir på sitt eget beroende av återhämtning via sociala medier; ”Ibland litar jag inte på hur jag känner mig / pratar hellre med min Instagram för att må bra”. Här talar hon till och med om hur hon mådde under tiden i Fifth Harmony, något som lämnats okommenterat länge. 

Självransakan och analyser tas ytterligare ett steg på spåret Lola. Där stjärnan försöker göra en karaktärsstudie om en marginaliserad ung kvinna från hennes hemland. Texterna kanske saknar den knivskarpa udden som finns hos andra låtar, men den är öm och når ändå in.

Genom att gräva djupare i sitt arv och sitt eget psyke har Cabello skapat sitt bästa och mest övertygande album hittills!