Innan den enorma framgången med Lean On gjorde danska MØ sig ett namn som den fräcka politiska låtskrivaren med singlar som Fisse I Dit Fjæs, vilket är danska för ”Pussy In Your Face”. Hon startade i punk-bandet MOR, men hade även en obeskrivlig kärlek till akter som The Spice Girls och Kim Gordon. Något som gjorde att hennes debutalbum No Mythologies To Follow förvandlade denna rebelliska sångerska till hookig pop som brottades med världens förvrängda tillstånd.

Därefter gick det inte att stopp den astronomiskt populäritet som Major Lazer-samarbete Lean On fick och MØ infiltrerat mainstreampopen fullt ut. Delvis på grund av den intensiva pressen från den låtens framgång tog andra skivan Forever Neverland lite tid att manifestera. Där har artisten sagt att hon var tvungen att hitta sin röst igen på ett helt annat sätt än tidigare. Resultatet blev en annan sida av MØ, omringad av subtilare och mer varierande ljud.

Medan Forever Neverland fortfarande verkade i skuggan av Lean On och Justin Bieber-featuring på Cold Water gör hennes tredje album Motordrome sin egen grej. Något jag verkligen uppskattar! Dess största och bästa banger är utan tvekan New Moon som delar en studsande, nu-disco skrud som stämmer upp i paritet med Kylie Minogue, Dua Lipa och Jessie Ware. Passande nog släpps just denna låt som promo-singel för hela albumet. Vi hör artisten triumferande sola sig i den söta plats av belåtenhet som följer ett oundvikligt uppbrott. ”Vet du inte att det är nymåne?” sjunger hon och stirrar uppåt, ”jag är över dig”. Ett annat tydligt nedstamp är låten Live to Survive som i skrivande stund är den mest spelade från plattan. Med sina robotiserade 80-tals pads, modulerande syntar och lågpassfilter är detta en entusiasmerande och förtrollande låt. 

På andra håll har Motordrome inte riktigt samma omedelbara grepp, även om budskapet i Cool To Cry kommer från ett välmenande ställe, släpar dess mysiga gitarrer och textmässigt lider låten av en kanske för tydlig uppriktighet; ”du behöver inte tona ner dina känslor, du kan lämna dem i det fria”. Den knytnävsbitande gåshuden som jag väntar på kanske inte riktigt uppenbarar sig. Linan mellan power-popen och synth som görs extra tydlig i Wheelspins varken överraska eller fastna, något som sett till helheten är ett återkommande tema.

De lysande ögonblicken gör att vissa spår saknar kvickheten som finns vid sidan av Hip Bones härliga OTT-gitarrsolo, eller Brad Pitt’s långsamt brinnande ylande. De enastående ögonblick griper dig med sin humor, minnesvärda hookar som kommer göra sig ypperligt live. Men efter att Motordrome är över kunde motorerna varvat lite högre kanske.