Ständigt aktuell, med en alltid lika magisk stämma är Jill Johnson artisten som fortsätter överraska och ger countryn en välbehövlig plattform på den svenska musikscenen. Såhär innan jul har artisten befunnit sig på Grand i Stockholm för julshow. Men hon har även hunnit ge ut albumet Dear Havanna tillägnat sin dotter. Ett album vi snart får uppleva live, då en omfattande turné står för dörren. Allt detta och mycket mer tar ni del av i intervjun nedan.

Aktuell med nya albumet Dear Havanna. Hur har responsen varit från fans och lyssnare?

Väldigt fin respons överlag! Det kännas verkligen som att albumet har landat där det skulle, vilket är hos föräldrar och döttrar. Med andra ord är gensvaret över förväntan, särskilt då detta är ett album som verkligen kräver att man lyssnar på texterna. Så jag väldigt glad att folk just orkat lyssna så noggrant. Men det är möjligt att plattan fyller ett behov av ett ämne som vi inte pratar om så mycket. Oftast skojar föräldrar om sina tonåring i någon bemärkelse av att de är väldigt ”krävande”. Men glömmer det sårbara och det som kanske till och med handlar mer om föräldrarnas känslor än ungdomarna själva.

Albumet är dedikerat till din dotter. Men hur föddes idén till fullängdaren?

Den föddes egentligen av en slump och historien börjar någonstans med skrivkramp. Efter en lång dag av låtskrivande hade jag och min låtskrivarkollega Ben Roustaing skapat två helt ok låtar. Men jag kände instinktivt att jag inte hittat det jag ville skriva om. Så då frågade Ben, som jag sedermera skrev Dear Havanna med, vad det var i livet som kändes allra mest just nu. Varpå jag svarade att jag befann mig mitt i en pandemi men var lycklig över att få tillbringa mycket tid med barnen. Samtidigt som jag kände att min äldsta dotter höll på att frigöra sig i sin tonår. Helt bekymmersfritt satte Ben då sig ned och började sjunga ”Dear Havanna I hope you’re doing fine”. En liten snutt som vi därefter spelade in och raden började långsamt växa inom mig. Från början var det alltså bara en låt som jag ville skriva färdigt och som skildrade mitt och min dotters perspektiv. Hon var även väldigt involverad i processen och tillfrågades flera gånger om det var okej att låten vara skriven till henne och att det inte fanns något jobbigt eller pinsamt i det. Men hon var så otroligt stolt, modig och engagerad och följde även med till studion en dag helt spontant. En dag där vi först och främst hade väldigt mysigt och jag från ingenstans frågade om hon ville sjunga. Min dotter har sett många studios, men aldrig sjungit in något i en. Det fanns absolut ingen baktanke med det och jag hade ingen aning om att hon hade det röstmässiga ID:t eller den förmågan. Så tillslut när hon så känslomässigt starkt sjungit stod vi där alla tre; Havanna, producenten Amir och jag och grät helt tagna av stunden. Exakt där föddes idén till plattan och allt bara lossnade.

Väldigt fint och också väldigt mycket en slump som du säger…

 Absolut och dessutom är jag väldigt glad i projekt som är genuina. Så när jag insåg att jag faktist höll på att skriva ett helt brev av texter och titlar som jag vill lämna efter mig till henne så kändes allting ännu större och starkare. Då kom faktiskt till och med känslan av att det inte spelar någon roll hur skivan tas emot. Träffar jag bara någon på samma sätt som de här låtarna träffat min dotter och mig så är jag lycklig.

Hur skulle du säga att skapandet av denna platta påverkat relationen till din dotter?

Vi har alltid varit väldigt nära, men den har påverkat och förändrat så till vida att outtalade känslor nu fått ord. Nu är allting ute i det fria och även om hon visste mycket av sakerna redan blev det en sådan stor skillnad för oss. Mina föräldrar sa faktiskt inte till mig att de älskade mig, men jag vet att de gör de. Jag känner det och det känns i hela min kropp, vilket är något jag aldrig tvivlat på. Men när jag och min dotter satt ord på vår relation känns den så otroligt stark.

Jag tänker att det är en skapandeprocessen som är fylld av tårar, stolthet och minnen. Hur har det varit att skriva låtarna och är det någon som varit speciellt svår?

Ja, det var en låt som varit svår att skriva och jag ska återkomma till den. Men först vill jag säga att det absolut svåraste var att sortera ut mina egna känslor och att det inte skulle landa fel för Havanna. Den andra svårigheten var att spela upp låten You’re Still Mine vilket är den sista låten på plattan där jag på något sätt skriver väldigt direkt till henne. Övriga låtar är mer råd eller mina känslor. Men den låt som känts absolut mest att skriva är helt klart I’ll Make It Up to you. Här berättar jag historien som speglar stora delar av hur det känns att vara på resande fot. Att turera har ett pris. ” I don’t wanna go, and leave you here behind. But It’s what I always do, when my dreams are coming true, I say I will be back in no time. Jag hela tiden gjort ett medvetet val att fortsätta turnera fast jag skaffade barn och att förbli en musiker som var på resande fot i kombination med mammalivet har inte alltid varit lätt. Det har funnits tillfällen, även om de inte är jättemånga, där barnen ringt gråtandes och velat att jag ska komma hem men inte kunnat. Den smärtan och det samvetet släpar själen efter sig. Det spelar ingen roll att de ”klarat” sig, för det gör så otroligt ont och man vill alltid finnas där för sina barn. Så av den anledningen tyckte jag att den låten var svår att skriva, men jag är samtidigt glad att jag skrev den. Det visar någonstans mina döttrar att jag är fullt medveten om det förflutna och att min dörr alltid är vidöppen. De är välkomna på alla mina spelningar oavsett var i världen och det är icke förhandlingsbart.

Hur var det att höra sin egen dotters röst på en av dina egna låtar för första gången?

Jag var så tagen och jag kände mig faktiskt lite dum i stunden. Å ena sidan står jag nära min dotter å andra har jag aldrig hört henne sjunga. Eller det är klart att jag hört henne sjunga, men mina barn har inte haft det fokuset som jag haft, där hela livet sedan jag var tio år handlat om musik. Så när Havanna plockade upp låten ur ett så sårbart perspektiv där hon nästan tröstar sin mamma. Fångade hon hela berättelsen och kunde dessutom hålla både ton och hade ett unikt röst-ID. Vi har absolut haft högsång i bilen, men när jag har börjat ta en stämma är det sällan någon av barnen som kan hålla den. Så automatiskt har jag lite tänkt bort sångrösten. Jag kan faktiskt rysa än idag och ärligt säga att jag sätter på Dear Havanna och spolar fram till hennes parti bara för att få återuppleva stunden.

Underbart att höra. Även som utomstående tycker jag att hela låten är som ett otroligt fint möte där ni håller om varandra och håller varandra i hand.

Ja, precis och jag stod faktiskt bakom henne och höll om henne när hon sjöng. Dessutom sa jag till henne att hon inte skulle tänka för mycket, inte vara rädd för att sjunga falskt eller att tagningen var något vi behövde behålla om hon inte ville. Det var mer att vi gjorde det tillsammans och i ärlighetens namn hade jag faktiskt aldrig en plan på att vi skulle behålla inspelningen. Däremot vad jag tycker är så häftigt med hennes sång är att man hör att det är en dotter som sjunger till sin mamma, inte en dotter som är sångerska som sjunger till sin mamma. Det finne en sårbarheten i hennes röst och något oskyldigt där som är unikt.

Jag håller helt med dig, det går verkligen rakt in.

Ja, man kan inte värja sig. Men vad skönt att du känner samma sak för jag som förälder är såklart lite partisk.

Senare i vinter börjar en turné där albumet ska spelas live. Hur tror du att det kommer kännas att sjunga dessa låtar live för publiken?

Av erfarenhet från att turnera med mitt skilsmässoalbum For You I’ll Wait som var väldigt känslomässigt utelämnande och min första stora sorg. Så vet jag att jag är otroligt stark på scenen och har inga problem att plocka fram en sårbarhet och prestera. Däremot kan jag gråta mig av scenen. Just den turnén där jag spelade det albumet kunde jag knappt lägga sista tonnen innan jag började gråta. Men jag tror att Dear Havanna turnén kommer bli så fin att göra för folk kommer känna igen sig i föräldrarollen. Det är via barnen och den villkorslösa kärleken som många kan förlika sig. Nu har jag inte skrivit klart mellansnacket riktigt än, men jag tror att det kommer vara fina samtal. Dessutom tror jag att jag kommer kunna involvera publiken genom både skratt och tårar.

Det är jag helt övertygad om, även om inte jag har några barn själv så tycker jag att känslorna går igenom så troligt starkt ändå.

Vad glad jag blir att du säger det! Jag kör en julshow nu som förvisso är väldigt långt ifrån det jag kommer göra i konserthusen, men låten You Are Still Mine är med från det nysläppta albumet. Och just igår kväll hade jag en magisk kväll när man kunde höra en knappnål falla, vilket är så konstigt för ett julbord (haha). Men efteråt kom det fram ett ungt par som precis som du säger nu, inte hade några barn men nästan vill hem och skaffa för att de kände igen precis allt jag sjöng om i den låten. Alla förstår kärlek, men den som är till ett barn är så speciell för att sorg är priset för kärlek och smärta är priset för att få känna kärlek.

När vi är inne på spelningar så är det ”tredje gången Jill(t)” på Grand för julshow. Hur är din relation till julen?

Först och främst har jag vuxit upp i en familj där man har vaknat till klädd gran och det har funnits ekonomi till julklappar och mycket mat. På så sätt kommer jag från en priviligerad bakgrund där vi hade allt vi behövde, inget överdåd dock utan jag har fått längta och önska saker som jag ibland inte fått. Men allt detta har gjort att jag upplevt julen från det underbara drömska hållet, därför blir det en stor högtid för mig och det är en högtid där jag nästan alltid valt att inte jobba. Den enda gången jag kommer ihåg att jag jobbat var innan min musikkarriär när jag serverade. Eftersom stora delar av året innebär resande blir julen en tid när jag samlar min familj runt mig. Därmed tycker jag väldigt mycket om den här tiden på året, men har också förståelse för att väldigt många känner att julen inte bara är positiv.

Vilka är de tre jullåtar du inte klarar dig utan?

Oj, då säger jag When Wou Wish Upon A Star och därefter alla amerikanska klassiker.

Du har haft en lång karriär med Mello, Nashville, flertalet album, låt med i min favoritbarnfilm Kogänget, Jills veranda, krogshower, sommar i P1 och i år skådisdebut för att nämna ett fåtal saker. Är det något du tittar tillbaka på och är extra stolt över?

Jag är nog inte stolt över allt jag gjort, men helt klart väldigt stolt över Jills Veranda. Idén föddes ur en frustration av förändring där jag ville slå hål på töntstämpeln inom country. I Sverige har countryn fått en orättvis bedömning och inget utrymme. Fortfarande har vi ingen Grammiskategori för country exempelvis. Men även om idén till Jills veranda var min så var den från början relativt platt. Jag visste att jag ville reflektera kring musik texters påverkan i andra människors liv, men jag hade ingen samhällspolitisk agenda utan den tillkom via inslagsproducenterna. Men som sagt själva idén föddes ur en vilja att förändra. Att jag kunde kliva in på SVT och krypa in genom det nålsögat och än idag ha kvar en programserie som faktiskt kunnat bidra till ökad förståelse kring country är jag väldigt stolt över.

Jag tycker att det går fram i rutan att du trivs i samtalet med andra och ställer djupa och relevanta frågor?

Absolut, men det som är utmaningen för mig är att stå där som programledaren och hålla den aningslösa tittaren i handen. Personligen är jag inte så aningslös, men programmet skulle bli för mycket om mig och för lite om gästen om jag tyckte till hela tiden. Således blir det i vissa sammanhang där jag känner stort behov av att uttrycka min åsikt mitt uppdrag att agera dem professionella journalisten som jag egentligen inte är. För mig har det dessutom blivit mer av en utmaning ju äldre jag blivit att inte alltid säga min meningen. Samtidigt som jag kan känna att det är underbart att ha en åsikt och något jag vuxit in i ju äldre och tryggare jag blivit.

Då antar jag att du gjort en ganska stor inre resa från melodifestivalen 1998 till idag?

Herregud ja! Verkligen, jag har gått många omvägar för att tillfredsställa andra människor runtomkring mig snarare än att gå min egen väg. Där är det ljuvligt att nu vara 48 år gammal och börja hitta sin egen röst och trygghet. Just nu där jag befinner mig i mitt yrkesliv och som människa skulle jag verkligen säga att jag är trygg. Vi får hoppas att det håller i sig (haha).

Du är en person som har många bollar i luften så vad gör du för att centrera dig och finna lugn i allt?

Det tycker jag är en ständig utmaning, men sömn brukar sorterar ens kropp och själ. Därtill reflektion, jag är en väldigt öppen person som pratar och försöker mer och mer använda ordet nej, som är så svårt ibland. Det kanske låter pretentiöst, men jag försöker hela tiden påminna mig om att vara tacksam för det jag har varit med om och fortfarande är med om. Det faktum att jag arbetar med min barndomsdröm är helt otroligt. Men såklart, precis som alla andra är jag bra på balansen i perioder och värdelös ibland. Därtill vill jag även säga att pandemin gjort att jag grubblat över både det ena och det andra. Jag lovade faktiskt mig själv att aldrig gå upp i det tempot jag var i innan pandemin. Vilket jag samtidigt inte har gjort då vi fortfarande befinner oss i en pandemi. Men när det öppnades upp så bara trillade projekten över en och likt förbaskat sitter jag här och jobbar i femframtidsprojekt samtidigt. Med det sagt är det så svårt att hålla tillbaka tempot samtidigt man vill leva i det fantastiska man får göra i stunden.

En avslutande fråga. Vad är det bästa tipset du kan ge till andra musiker som vill lyckas med sig musik?

Jag säger alltid att jag är ”In it for the music”. All framgång, pengar och kändisskap har en framsida och en baksida. Men mitt driv har alltid utgått ifrån att jag älskar musik. Så att försöka hitta trovärdigheten i en själv och det man vill göra är så viktigt. Då pratar jag inte bara kopplat till musiken utan det gäller allt. Att göra något av rätt anledning är alltid nyckeln, annars spricker det tillslut. Något jag hoppas är anledningen till varför jag har haft en lång karriär är det faktum att hjärtat alltid varit med mig. Därtill har jag mycket att tacka tiden jag växte upp i och att det fanns mängder av live-scener. Själv fick jag sjunga inför publik väldigt tidigt, något som dagens artister inte riktigt får chansen att experimentera och utforska på samma sätt. Idag känns det som att man ska vara paketerad och redo från start, utan att ens fått chansen att försöka hitta vem man är. Med det sagt, sök alla möjliga liveframträdanden som finns och möt människor! I slutet av dagen är det lyssnaren man ska beröra med sin musik. Om inte annat är det just i den typen av sammanhang som man möter intryck och får respons på hur saker fungerar. Som artist får man så mycket tillbaka av en publik som absolut inte kan tränas in utan måste upplevas.