Då var det äntligen dags att få ihop den milslånga ekvation Ed Sheeran påbörjade redan 2011. Det har nu gått fyra år sedan hans album ÷ (Divide). Under dessa fyra år har artisten spelat på arenor världen runt, fyllt 30 och stadgat sig samt blivit pappa till dottern Lyra. Kanske inte så konstigt att det tog ett tag tills vi fick en ny platta. Men vi ska absolut inte glömma 2019 års No.6 Collaberations Project som rymde en hel del hits och sprängfullt med spännande samarbeten. 

Till nya fullängdaren = (Equals) har Sheeran tagit sitt artisteri till en ny nivå och även målat sitt eget art-work. Något som sedermera blivit tavlor sålda för välgörande ändamål. Besatt av allt kreativt som omringar en artist är det här en sån sak som jag går igång på lite extra. Bortsett från det uppenbara att symbolerna fortsätter vara ett genomgående tema. Verkar det som att Ed på = öppnat sitt hjärta ännu mer än innan. På den nivån att vi under de 14 låtarna praktiskt taget kan se det slå. Oavsett om han bekänner sin kärlek i Collide, ber om ursäkt för sina tillfälliga försummelse på Love in Slow Motion eller sörjer förlusten av en älskad vän i Visiting Hours. Träffar Sheeran djupt med texter som ibland snuddar poetisk. Vilket faktiskt lite är av ett nytt grepp, särskilt om vi tänker på lyriken i Shape Of You. 

Albumet är mestadels inspelat i London och skimrar av orörd produktion som bara hanteras av de Sheeran litar mest på. Däribland Fred Again, Snow Patrols och Johnny McDaid. Trion insåg också klokt att spårlistan spelar roll för att albumet ska bli som allra starkast. Låtarna är således katalogiserade för att leda lyssnare genom artistens resa av ifrågasättande och självtvivel, uppskattning och förlust innan de slutar med förslaget att förbli här nu.

De två singlarna som föregick albumet blir i kontexten självklara då de ringar in Sheerans musikaliska riktning. Shivers med sin kärleksförklaring insvept i handklappar och fioler, och Bad Habits, med sin pulserande rytm och 80-tales nostalgi tar oss med på förstadiet till resan av Sheerans känslomässiga berg- och dalbana i albumet.

Ett par låtar hade kunnat trimmats från spellistan, däribland Stop the Rain som erbjuder medelmåttig dans-pop-låt. Men även Leave Your Life som även den blir lite slätstruken. Men på det hela är albumet riktigt starkt i mina öron! Trist att COVID-19 slagit till och artisten inte kan promota det fullt ut. Med brasklapp ska jag dock lägga till att det känns som detta album kan bli ett av de största vattendelarna som Sheeran släppt. En reflektion som återstår att se om den blir sann. 

Bästa låtarna: 

Tides

På öppningslåten visar Sheeran upp sin fortsatta beundran av Bruce Springsteen, när han parar skråliga gitarr med självbiografiska detaljer. ”Allt har förändrats, men jag är fortfarande densamma på något sätt”, sjunger han innan han uttrycker sin förtroendekris. Tidvattnet blir en metafor för artistens psyke när han fantiserar om att försvinna samtidigt som han väger upp föräldraskapets nya ansvar. Lysande! 

First Times 

Detta kanske är Sheerans nya bidrag till bröllop? Över en avskalad akustisk gitarr senare omsluten av stråkar, berättar han att det att han spelat för 80 000 personer på Wembley Stadium men inget kan jämföras med kärleken till hans partner. 

”The Joker And The Queen”

Hjärtskärande och kanske ett av artistens mest konstnärliga skapelser hitintills. Hans känsla för att enkelhet fullkomligt lyser på denna pianoballaden och tonen går rakt in. Stråkarna som skuggar låten injicerar filmisk känsla. Jag kan redan se videon ta plats i en stor balsal!