Under sex års tid har rockpop-gruppen Imagine Dragons gett oss fyra album otaliga hits och turnerat världen runt flertalet gånger. Tillslut drog bandet i bromsen och det var inte bara på grund av pandemin för glaset runt nödbromsen var redan krossat och handen tryggt vilande på spaken när COVID tågade in. Men med pausen bakom sig är de nu redo att ge oss ny musik och har på sitt femte studioalbum tagit hjälp av producenten Rick Rubin. Vars talang är att skala tillbaka lagerna av en artist och skapa ett dramatiskt skifte i sound och framtoning. Så frågan är låter Imagine Dragons så annorlunda?

Svaret på den frågan blir faktiskt ett rungande ja. På Mercury – Act 1 har bandets ikonsika element, såsom stora pukor och distade reverb bevarats. Men det görs på ett sätt som är både något mer dämpat och invecklat än tidigare. Öppningsspåret My Life sätter någonstans tonen för skiftet i sound. En storartad introspektiv ballad spetsad med stråk, elgitarrer och en massa härligt skrål från trummisen. Frontmannen Dan Reynolds röst står i fullt fokus och han ger en något mer nyanserad röst-insats än vanligt. Andra spåret Lonely vänder därefter 360 grader och ger lite pop i stil med Twenty One Pilots. Mycket bas och akustisk produktion banar vägen för den här beat-drivna låten där sångaren hoppar mellan falsett och bröströst. Singeln Wrecked föregick albumet och fungerar som en intressant och stilistisk fusion mellan pop och rock. Där minimalism blandas med massiva rock-vibbar. Av alla låtar på albumet berör den här mig mest. Låten är även skriven till sångarens svägerska som tyvärr gick bort i cancer. 

Synth-tunga Monday är albumets klart lysande stjärna som subtilt flirtar med 80-tal, Prince och funkiga rytmer. Det är konstigt, men samtidigt sjukt underhållande och upplyftande. Först tänkte jag att det här inte är en Imagine Dragons låt eftersom den är lite trippy och alternativ R&B. Men samtidigt är ju det här albumet något annat än vad de levererat tidigare. När vi ändå är inne på just leverans så måste faktiskt frontfiguren och sångaren Dan Reynolds berömmas för sin dynamiska leverans och hur fint han balanserar det gamla och nya soundet. Den enda egentliga återblicken till det tidiga soundet är låten Giants som hoppar mellan rytmiskt rimmade verser till aggressiva skrikande refränger. Fler nämnvärda spår ät I´ts OK som knyter an till bandets hjärtefråga om mental ohälsa. Låten Dull Knives är återigen en hel-vändning där vi får 90-tals rock som vävs ihop med samtida sound, här kommer även första gitarrsolot från gitarristen Wayne Sermon. 

Albumet avslutas på en positiv not med No Time For Toxic People och lägereldsakustiska One Day som är snudd på naiva i sin produktion men ger starka statements som att tro på sig själv. 

Positivt överraskad men också något kluven är nog detta ett album som behöver växa lite. Men vid första lyssning och även några omtagningar på vissa låtar måste jag säga att jag gillar det starkt. Vad som framförallt ska belönas här är modet, att våga kasta sig ut i något annat visar på mognad och en vilja att växa. Helheten kanske inte håller ihop till fullo, men det gör inget för varje låt i sig är bra. För mig behöver inte varje album vara ett koncept utan kan även vara en jäkla schysst samling låtar. I framtiden hoppas jag att bandet fortsätter i den här riktningen. Just nu tre av fem, men jag kommer ändå säga fyra för jag tror som sagt detta växer.