Nick Jonas börjar synas i fler och fler sammanhang. Han har med åren blivit en stor entertainer i USA och av de tre bröderna i Jonas Brothers är han helt klart personen som syns mest – och framförallt varit mest framgångsrik. Klart att man kan bli lite trött på ett ansikte som syns för mycket, men Nick verkar ändå balansera exponeringen snyggt med att vara charmig och bjuda på sig själv, samt välja rätt när det gäller var han ska synas. Skulle jag dra en parallell till Sverige hade det väl varit Benjamin Ingrosso vars familj möjligen överexponeras medan han själv lyckas hålla sig på rätt sida av ”för mycket” igenom att vara rakt igenom supercharmig och samtidigt leverera i allt han gör. När han syns i medier är man mer glad över att se honom än tänka ”åh nej, inte han igen”.

Nick jonas är även han kraftigt exponerad just nu. Han presenterade Oscars-nomneringarna tillsammans med Priyanka Chopra för inte så länge sedan. Hans röst kan höras i den annorlunda thrillerserien Calls som streamas på Apple TV+, han spelade en av rollerna i äventyrsfilmen Chaos Walking tillsammans med Tom Holland och Jonas släppte nyligen albumet Spaceman som jag nu äntligen fått tid att lyssna på.

Titeln på albumet anspelar på pandemitiden vi alla befinner oss i. Att vi alla känner oss som just en astronaut och helt bortkopplade från allt. Visst, vi är alla lika bortkopplade så vi missar inget, men det har varit ett annorlunda år för alla. Om man så är vanlig knegare i Sverige eller superkändis i USA som Nick Jonas. Vi kan ju anta att Jonas är en i raden av många artister som vars låtar och album kommer att härleda till 2020 på ett eller annat sätt.

Till sin hjälp har Jonas denna gång producenten Greg Kurstin som bland annat tidigare jobbat med Kylie Minogue, Lily Allen, Sia samt Foo Fighters för att bara nämna några få. Likt många amerikanska produktioner är det välgjort och snyggt. Mixen av 80-tal, amerikansk R&B och nordisk-inspirerad pop mixas ihop till ett album med överlag bra låtar där 2Dunk, This is heaven. Sexual och Deeper love imponerade mest på mig. Samtidigt är det inget som helt golvade mig om jag ska vara ärlig. Det är jämnbra i 36 minuter skulle jag säga. Det i sig är en bedrift, att det är så få utfyllnadslåtar. För det måste jag ändå ge Sapceman. Det är inga låtar på albumet som fick det att klia i mitt finger för att hoppa förbi låten.

Jag som uppskattar Nick Jonas känner att jag är nöjd med Spaceman. Det är som sagt bra poplåtar och ett bra album. Det kanske hade varit kul om astronauten vågat sig på något mer hjältemodigt när han ändå var ute på sitt uppdrag. Men ibland är det skönt med att behaglig och trivsam resa också. Det bjuder definitivt Nick oss på.