För första gången startar alltså Way Out West på en torsdag.
Men den extra dagen i Slottsskogen erbjuder mest en smygstart på festivalen, vilket kanske är en bra sak. -Visst, mina fötter är lika sega som efter en den vanliga fredagen, så i just den aspekten kommer dessa tre dagar bli spännande för min kropp. Men vad fan, så länge det är bra musik så ska jag stå ut med det mesta.
Jag kommer lagom till Deportees spelning på Flamingoscenen efter att bara smygkikat lite på de ganska skräniga Thurston Moore , vars sångare har sin lugg framför ansiktet när han sjunger.

Deportees är dock, som vanligt, alltid en trevlig upplevelse.
Sångaren Peder Stenberg står i sin Paisleymönstrade skjorta och sjunger för oss och stämningen i den gassande solen är god. Det är liksom en mys-start på festivalen och det enda som saknas stämningen är en picknickkorg och lite vin.
Det blir en bra konsert – 60% – som inleder min festival.

Jag kikar lite på Mark Lanegan Band innan vi upptäcker lite av festivalområdet.
Deras musik påminner mycket om U2 och gitarristen i bandet får gitarren att låta som just Edge brukar göra. Det känns som ett Johan-band den korta stunden jag hinner se dem och ska helt klart lyssna mig in mer på dem.
Extra plus får trummisen som använder en trumpinne och en marackas när han slår.

Florence + The Machine är för mig en av de två akter under torsdagen som jag verkligen vill se.
Sångerskan är som en brittisk medeltida drottning i sin snygga klänning och med något som kan liknas ett släkt vapen på fanor bakom scenen.
När Florence Welch ber sin publik att hoppa på sina platser gör den det eller när hon ber oss lyfta upp någon som betyder något eller som vi tycker om på axlarna, så går många det.
Själv står hon på scenen och med tydliga dramatiska gester talar hon till sina lärjungar. Som lyder varje vink hon ger.
Gruppen levererar en bra mix från deras två album – tyvärr inte min favorit Breaking down från den senaste. Men vi får ju så mycket annat.
Även om låtvalen inte alltid känns helgjutna hela konserten, så är det ändå mycket tack vare Florence karisma och fantastiska röst som lyfter upp konserten.
70%

När det är Refused väljer vi faktiskt att äta istället för att höra på deras uppträdande.
Uppenbarligen var det många som var lyriska.
Det jag hörde gjorde mig inte direkt övertygad.
Men maten kom före.

Maten, som skapat enorma rubriker de senaste 24 timmarna.
När alla biljetter var slutsålda, väljer Luger med att gå ut och tala om att festivalen bara kommer servera vegetarisk mat.
I sig absolut inget fel i det, för det finns massa god mat som inte innehåller kött – så för de flesta borde det inte spela någon som helst roll. Men det kändes mer som ett sätt att ta billiga poäng när det ändå inte kan skada. För mig får de gärna servera vego mat, men de får än hellre ta bort rökningen inne i området. Det hade nog gjort mer för både miljön och människors hälsa än att välja bort kött för tre dagar.
För även om vi står utomhus, luktar jag ändå cigarettrök när jag skriver detta, för att folk väljer att röka i stora hav av människor. Den typen av köttskallar kan inte ens Luger mota bort med sitt köttförbud.
-Men med det sagt tror jag att Popaganda kommer gå samma väg om två veckor och sedan Peace & Love och även Hultsfred om nu reaktionerna på vegetariska maten inte blir för kostsamma. Så jo, en vegetarisk festival kan göra skillnad på det viset att det startar en våg av köttfria festivaler. Men som sagt, rökfritt står högre upp på min lista än linser och falafel.

Tre låtar med The Black Keys blir det.
Lagom dos för min del med rockiga killar och en frontfigur med skägg.
Mitt mål är istället nördiga killar som spelar på synthar.
Det är nämligen dags för avslutande Hot Chip .

Jag såg Hot Chip på Popaganda för två år sedan och det var redan där och då en annorlunda upplevelse.
Några smånördiga herrar som gör glad dansant elektropop känns liksom inte helt rätt – men ändå är det så perfekt.
De drar igång publiken direkt när de inleder konserten och under en timma håller de rasande tempo och mer eller mindre bara leverar hits.
Publiken dansar på sina ställen och Alexis Taylor sjunger med sin gälla stämma låtarna, medan den stora björnen Joe Goddard står vid en av syntharna.
Det är liksom en annorlunda syn och så jävla bra ös från scenen.
Antar att det är för oss elektro-popnördar vad då uppenbarligen Refused var för de som gillar skränig rock.
Jag är i alla fall helnöjd med gruppens framträdande och den är utan tvekan bäst idag.
80%