Rein är artistnamnet för Joanna Reinikainen som nu släppt sin självbetitlade debut-EP med fem låtar i genren EBM – Electronic Body Music som det heter, eller bara Body om man ska göra det lätt för sig.
Det som är unikt med Rein är att hon faktiskt är en av få kvinnor som spelar body. Ända sedan stilen grundades under 80-talets synthvåg med band som DAF, Front 242 och Nitzer Ebb, har stilen varit tungt mansdominerad bland artisterna, och det tycker Rein är mycket tråkigt. Det är lite av anledningen till varför hon ville starta detta, för att visa att det finns tjejer som representerar genren också.
Född och uppvuxen i Solna, började Joanna experimentera med Reason när hon var 13 år för att skapa egen musik.
2004 var ett år som skulle förändra mycket i Joannas liv.
”Min pappa hade en biljett till Kraftwerk på Cirkus, och frågade om jag ville gå då han inte kunde. I och med att jag lyssnade mycket på elektronisk musik, och just då väldigt mycket The Knife, gick jag dit. Jag blev helt blown away och kände att detta var något jag ville hålla på med!
Efter det introducerade pappa mig för olika synthband som Human Leauge och Depeche Mode, samtidigt som jag själv började hänga på ett forum som heter Helgon, där alla alternativa människor så som punkare, synthare och hårdrockare kunde snacka. Där fick jag massa tips om olika band och låtar. När någon sedan skickade en låt med Nitzer Ebb som heter Warsaw Getho ramlade jag av stolen. Jäklar vad hårt det var!”
Joanna berättar att hon hade en gaska tuff tid i skolan. Hon blev mobbad, hotad och trakasserad under högstadiet och gymnasiet, som tillslut ledde till att hon hoppade av skolan. Något som lade grunden för ett tyvärr dåligt självförtroende för Joanna.
Det var även en anledning till varför hon inte riktigt själv vågat satsa helhjärtat på musiken. Rädd för att än en gång bli hånad.
Men hon höll ändå på med musik. När hon var 18 hade hon ett band tillsammans med sin dåvarande kille, där hon var livetrummis. De spelade mycket i Tyskland där body är väldigt stort.
”Jag var även back vocals i bandet. Så jag stod med mick och mina drumpads och spelade. Det var då jag kände att jag skulle vilja göra mer min egna grej.”
-När började du med detta projektet?
Jag gjorde låtarna för två, tre år sedan. Men då jag inte trodde på mig själv tillräckligt vågade jag aldrig släppa något.
När jag sedan blev dumpad av min kille i början av 2015 kände jag att jag behövde en vändpunkt. Jag spelade upp låtarna för mina kompisar, som direkt tyckte att jag skulle lägga upp dem på SoundCloud. Jag kände att jag inte hade något att förlora på det, så det var bara att ladda upp.
Redan samma dag hade en sida som heter Cold War Nightlife skrivit om låten, och allt exploderade därifrån.
-Du skriver att du är ”Young, unsatisfied and ready to kick some… – vad är du missnöjd med?
Samhället i stort. Många av mina texter är samhällskritiska och handlar mycket om det jag gått igenom. Jag sjunger om orättvisor och hur det är att vara kvinna i underklassens Sverige.
-Är det svårt att hitta body-klubbar i Stockholm?
Ja, scenen är väldigt liten. Det är därför jag försöker blanda olika generar och göra det mer tillgängligt i andra forum. Jag är ju influerad av olika musikgenres som punk och electro. Det här kanske gör att andra upptäcker body som kanske inte hört det tidigare, och som tycker det är skitgrymt.
-Vad ser du fram emot 2016?
Att få komma ut och spela och visa vad jag går för. Jag har velat göra detta i så många år nu, och att äntligen få starta igång det här är verkligen en dröm som gått i uppfyllelse.
Depeche Mode eller Nitzer Ebb?
Nitzer Ebb
Bästa konsertminnet?
Nitzer Ebb på Arvika 2006.
En låt eller skiva du alltid kommer tillbaka till?
Ballistic Statues-plattan med A Split-Second. Jag hade den på LP men den tog mitt ex.
Chips eller Pilates?
Chips, jag är en chips-tjej. Haha.
En person du skulle vilja snacka lite vett med?
Jimmie Åkesson
Bästa ljudet?
Riktigt tung bas-synth. Eller ljudet av metall, plåt eller något, typ hästhovar mot asfalt.
Rein
@Facebook
