Yohio fortsätter släppa låtar från sitt kommande album Neon Light Symphony, som då kommer följa upp sångarens album Together We Stand Alone from 2014. Vi har redan hört låtarna Tick tack (Genius), Merry go round och My nocturnal serenade här i bloggen, och nu är det dags för fjärde singeln Silent rebellion.
Jag bad Yohio berätta lite mer om låten samt hur han har det i sitt nya hemland Japan i denna intervju.
Hej Yohio. Hur är läget med dig idag?
Hej! Har varit sjuk i en vecka nu, men börjar känna mig bättre.
Det har ju tagit några år sedan du flyttade till Japan. Hur tycker du livet flyter på i ditt nya hemland?
Det flyter på helt okej skulle jag säga. Självklart finns det alltid utmaningar med att flytta till ett annat land, men det flyter på bättre och bättre.
Vilken var den svåraste kulturkrocken för dig som västerlänning där?
Som tur är har jag varit väldigt mycket i Japan innan jag flyttade, så många av kulturkrockarna var jag redan van vid. Det har faktiskt gått så många år sedan jag först åkte dit att jag inte ens kommer på något. Det har blivit så naturligt på något sätt. Så fort jag landar i Japan så byter min hjärna om till ”Japan mode” på en gång. Jag tänker annorlunda när jag är där, eftersom hela den japanska koden är annorlunda från våran. I början var jag så klart tvungen att tänka efter ganska mycket, men bor man där så kommer man in i det automatiskt. Om jag är i Japan kan jag till exempel bli sur eller ta illa upp för något jag ansåg oförskämt som, om det hände i Sverige, inte alls skulle vara något att ens höja ögonbrynen åt. Men enligt det japanska sättet att bete sig på var det oförskämt, vilket gör att jag genuint reagerar på det. Hade det varit i Sverige på svenska hade jag aldrig reagerat. Nu låter det som att jag går runt och tar illa upp för saker hela tiden, vilket jag absolut inte gör (har väldigt lång stubin), men det var det lättaste exemplet jag kunde komma på.
Jag krockar nästan mer med västerlänningar som är i Japan för att de inte beter sig på ”rätt” sätt enligt japansk standard, än vad jag klaschar med japaner för att jag är svensk. Ibland kallar mina japanska kompisar och arbetskamrater mig för ”mer japansk än en japan” när det gäller vissa saker. Men självklart finns det fortfarande koder och kulturella skillnader så subtila att jag ännu inte vet om dem, det är en läroprocess som kommer att ta hela livet. Det är också en del av äventyret på något sätt.
Vad saknar du mest från Sverige?
Marabou. Haha. Jag köper alltid med mig choklad när jag är i Sverige och hälsar på. Självklart saknar jag familj och vänner också, men de är lite svårare att ta med sig i resväskan.
Japan ska ju vara väldigt framåt när det gäller teknik. Samtidigt är det ett av de länder som fortfarande har hög försäljning av CD och streaming har så sent om i år börjat ta över mot den fysiska försäljningen. Hur upplever du musikscenen i Japan jämfört med Sverige.
Japan är väldigt paradoxalt på många sätt. De är ofta de som uppfinner tekniken, men ibland de sista som använder den själva. Ett roligt exempel är att många företag fortfarande använder fax. För vissa jobb måste du faxa ditt CV, inte maila. Samtidigt har de robotar på flygplatsen Haneda som hjälper dig och visar dig vägen om du frågar. Å andra sidan har de fortfarande elledningarna hängande i luften mellan husen i bostadsområdena istället för att gräva ner dem i marken.
När du frågar en polis om vägen tar de upp en stor, fysisk kartbok istället för att använda något som Google maps.
När de för över pengar till varandra, både inom business och privat, använder de inte något som Swish eller en bank-app på mobilen, utan lägger in kontanter i en bankomat och skickar till ett annat konto på det sättet. Det finns internetbank, men det är absolut inte lika vanligt som här. Samtidigt är kryptovalutor mycket större där än i väst. Bitcoin och blockchain-systemet sägs till och med vara skapat av en japan vid namn Satoshi, även om ingen riktigt kunnat bekräfta det eftersom han är anonym.
Alla de här olikheterna kan vara frustrerande ibland för någon som är van vid hur smidigt allt är i Sverige, men det har sin charm och man vänjer sig vid det. Vissa saker är betydligt bättre där borta och vissa saker är smidigare i Sverige.
Inom musikscenen är CD-skivor fortfarande en grej och folk förväntar sig att man trycker upp skivor även för singlar. Även om folk vänjer sig mer och mer vid streaming-konceptet, jag ser folk på stan varje dag som lyssnar på musik via streamingtjänster, så vill de flesta fortfarande ha en skiva också.
Det går också tillbaka till att japaner är väldigt hängivna till sina favoritartister och vill göra det lilla de kan för att stötta dem, även ekonomiskt. Något som tyvärr försvinner mer och mer i väst, väldigt mycket på grund av att de flesta lyssnar passivt på playlists som uppdateras varje vecka istället för att lyssna igenom till exempel ett album från deras favoritartist. Om vi tar väst som exempel kan en artist ha 200 miljoner streams på en låt på grund av att Spotify lagt in den på de flesta av sina massiva internationella spellistor, men nämner du artistens namn till någon och frågar om de vet vem det är kommer de att svara nej. Spelar du dock upp låten kommer de att säga att de hört den. Detta kan också skapa problem för nya artister, specifikt de som blir pushade av streamingtjänsterna vilket resulterar i en massa streams. Dessa nykomlingar kan gå omkring och tro att de är kända artister nu på grund av det, men i verkligheten har de knappt några fans. Det är bara passiv lyssning. Detta gör att själva musikkulturen och hur vi konsumerar musik förändras. Det är till exempel väldigt svårt att spela live i Sverige och försöka få någon att komma på en spelning. Är du inte Ed Sheeran är folk inte intresserade. Festivaler är inte heller till för att uppleva musik utan bara en ursäkt för att supa i tre dagar. Artisterna på scenen blir bakgrundsmusiken på festen.
Kollar man dock på Japan ser saker och ting annorlunda ut. Visst, vi ser att den västerländska trenden börjar komma dit också, men det kommer att ta ett bra tag innan det ”kollapsar” där borta och blir lika illa som här. (Ja, jag tycker faktiskt att det är rätt illa på många plan.)
Går du på en japansk festival är hela publiken engagerad i vad som händer på scenen. De är där för att se artisterna. Alkoholen kommer på andra plats. Ingen har mobilen ute och filmar, för det är oförskämt och du missar upplevelsen samtidigt. Något väst borde lära sig av, tycker jag.
Livescenen i Japan lever fortfarande, och det är mycket på grund av att japaner fortfarande har favoritartister som de bryr sig om och går på alla spelningar de har chansen att gå på. Det finns artister som hållit på i 20 års tid och fortfarande turnerar varje år, där samma fans som för 20 år sedan fortfarande åker på varje spelning fast de nu blivit 40 plus och skaffat familj. Fansen växer tillsammans med artisterna och lämnar dig inte i första taget. Det är en fin sak.
Självklart finns sådana fans i väst också, och folk som inte är så i Japan, men rent generellt skulle jag säga att det är såhär det ser ut.
Vilka plattformar brukar du använda dig av för att upptäcka ny musik?
Oj, ska jag vara ärlig så lyssnar jag knappt på musik längre. Speciellt inte ny musik. Om jag väl lyssnar är det oftast mina gamla favoritalbum som jag inte tröttnat på än. Det är en arbetsskada när man jobbar i den här branschen. Eftersom jag jobbar med musik hela tiden så vill jag helst ha det helt tyst när jag inte gör det.
Men när jag väl är på humör att upptäcka lite och bara kolla runt av nyfikenhet på vad folk håller på med nuförtiden är det oftast YouTube.
Ibland lyssnar jag runt för att höra vilket håll musikbranschen rör sig åt.
Ny singel ute nu. Berätta lite om Silent rebellion.
Silent rebellion skrevs utav frustration. Låten beskriver västvärldens nuvarande samhällstillstånd. Människor är ofta rädda att säga vad de egentligen tycker på grund av osynliga, oskrivna regler – en pressande självcensur – som ständigt är närvarande. Vi lever i en ”demokrati” där vi får ”tycka och säga vad vi vill” – men är det verkligen så på riktigt? Resten är upp till var och en att tolka som de vill. Det enda jag vill åstadkomma är att få folk att tänka efter och reflektera över samhället de lever i. Inget mer, inget mindre.
På låten får vi även lite growling. Vad är tipset för att kunna göra det på bästa sätt utan att förstöra stämbanden.
Jag har själv experimenterat med många olika tekniker genom åren, och vissa är absolut skadliga för rösten. Men gör du rätt så ska det inte skada stämbanden alls. Du använder dina falska stämband, samma som när du viskar, fast trycker på mer luft. Det är svårt att förklara med ord.
Mitt tips är att inte öva mer än 5 minuter om dagen i början. Kolla olika tutorials på YouTube och hitta någon som förklarar på ett sätt du själv förstår. Om halsen gör väldigt ont eller om det börjar smaka blod i munnen, sluta. Trust me, I’ve been there.
Om du är sångare och sjunger mycket skulle jag rekommendera att sjunga upp med sångövningar och värma upp rösten innan du börjar öva, det gjorde stor skillnad för mig. Drick mycket vatten.
Slutligen. Nämn tre låtar som du lyssnat mycket på under senaste tiden.
Billie Eilish – All the good girls go to hell
SHIN – This is our way
MITSUGI – Alchemist
