Då har vi en vinnare i Melodifestivalen 2012.
Med all rätt blev det Loreen som tog hem en jordskredsseger och kommer att representera Sverige i Azerbajdzjan i Maj.
Det känns för mig fantastiskt kul att en otroligt duktig artist tillsammans med en riktigt bra låt, som även hade kommit högt på topplistorna utanför tävlingen, vinner.
Det som var mest imponerande var nog inte att Loreen vann – för det skulle hon ju, utan hur mycket hon vann med.
När vi hade gett poäng till åtta av bidragen hade vi fortfarande inte kommit över 10%-strecket för rösterna (och knappt 30% av den totala röstmassan). Att sedan Danny som blev två, fick de tredje mesta rösterna i Melodifestivalens historia med 458.000 samtal för att sedan bli slagen av Loreens 670.000 är utklassning i form av öppet mål och magsjukt motståndarlag.
Nu hoppas jag inte Danny känner sig helt nedslagen efter detta.
Han gjorde ett fantastiskt framträdande och hade verkligen lagt ner hela sin själ i numret. Så visst är det surt idag och en vecka till.
Men det är svårt att slå ett sådant fantastiskt nummer och låt som Loreen faktiskt levererade (u-ringningen till trots).
Kollar man på resten av resultattavlan är det väl inga större frågetecken.
Thorsten Flink fick de tredje flesta rösterna av svenska folket, vilket kändes naturligt – för det är den största ytterligheten till ettan och tvåan.
Att Ulrik Munther fick fler internationella röster än telefonrösten var lite förvånande. Men hans tredjeplats var faktiskt högre än jag trodde han skulle komma.
Största frågetecknet blev dock varför Lisa Miskovsky – som hade en av kvällens bästa låtar – fick minst telefonröster.
Nu var det väl ingen som fick så mycket mer i poäng än vad hon fick av de sex som fick lägst. Men ändå förvånande att skämtet Ranelid med sin spraysolbränna – eller vad det nu är – fick fler än både henne och David Lindgren .
Det producent Björkman kan vara extra nöjd med är att det känns som Melodifestivalen fått en nytändning i år.
Visst, det brukar vara ett av de mest tittade programmen i landet varje år.
Men engagemanget har aldrig varit så här stort.
Vi har röstat mer i år än någonsin tidigare och det känns som fler personer som inte brukar titta på Melodifestivalen faktiskt har sett på det.
Kanske är finalen i Globen, som mer kändes som en kommersiell radiostation i musik, ett bevis på att den ”riktiga” musiken äntligen fått plats även i detta forum.
Det är något som jag hävdat länge – att Melodifestivalen behöver bli mer uppdaterat till vilken musik som faktiskt folk lyssnar på.
Detta kan tyvärr betyda att den rena schlagern (som i år bestod av Christer Sjögren med Lotta Engberg och Timoteij ) faktiskt inte längre har ett hem att gå till. Schlagers spelas ju uteslutande i Melodifestivalssammanhang och når sällan topplisteplaceringar utanför tävlingen – så varför ska vi envisas med att ha den typen av musik som bara funkar i sex veckor per år?
Nu slutar nog inte folk skriva rena schlagers med tonartshöjningar ändå. Men de kommer bli färre och de kommer troligen aldrig mer att vinna.
Det som varit sämst under dessa sex veckor har tyvärr varit manuset.
Den vanligtvis talangfulla Edward af Sillen har lite gått på tomgång i år och skratten har varit få och kanske inte så hjärtliga.
Nu är det svårt att göra ett manus som tilltalar tre miljoner tittare från tre år till hundra. Men jag vill bara poängtera de saker som jag stört mig på så kanske detta kan bli bättre till nästa gång.
Dialogen Sarah Dawn Finer , Helena Bergström och Gina Dirawi fört mellan låtarna har verkligen känt som skrivna av en och samma person.
Det är med andra ord tre olika individer som pratar med samma tunga.
Nu begär jag inte att det ska vara dramatenkaraktärer på programledarna. Men alla använder exakt samma uttryck och skämt, vilket gör tre personer ganska onödiga – det hade räckt med en. Vad jag kunde höra fanns liksom ingen variation i någons presentation, vilket var synd.
Sedan har jag inte gillat de där Bergström-sketcherna.
Jo, jag har väl uppskattat en del av skämten, men inte direkt så att jag skrattat hejdlöst, eller ens lett igenkännande.
Med det sagt tyckte jag att Globen-finalen kändes bättre.
Baku, Baku-låten var underhållande i sitt Broadwaynummer och Sarah Dawn Finer som brittisk EBU-representant var kanske det roligaste jag sett i år (faktiskt).
Så jag vet att manuset kan bli bättre än vad det varit – finalen var ett bevis på det.
Nu finns det bara en sak kvar för SVT att göra – det är att börja spara pengar till värdskapet av Eurovision 2013 – för detta kommer bli stort.
