Jag har alltid haft en öga för foto.
Jag tycker tillexempel att fotoutställningar är klart mycket roligare än konstutställningar. Det gör att jag gärna går till Fotografiska när jag är i Stockholm, även om de kanske inte har utställningen som jag känner lockar supermycket, så brukar jag ändå få valuta för min tid och mina pengar där.
När det kommer till filmer går jag alltid igång på snyggt foto. En kameraåkning, färgsättning val av linser och skärpedjup. Jag tycker bland annat att Fight Club är världens bästa film och det tack vare ett enormt bra jobb av fotografen Jeff Cronenweth som blåser liv i David Finchers vision. Men samtidigt gillar jag regissörer som Ridley Scott, Steven Spielberg och Kathryn Bigelow för att de jobbar mycket med det visuella med hjälp av kameran. Jo, jag älskar Hitchcock också. Dagens regissörer har väl allt att tacka honom för när det kommer till kombinationen att visuellt berätta en bra historia. Här går det definitivt att lägga till Fritz Lang också om vi ska ännu längre bak i tiden, men nu förlorar vi fokus.

Det visuella i filmer och dagens serier är oftast något som utvecklats otroligt mycket under 2000-talet. Dagens serier är ju lika visuella rent filmiskt som just filmer.
Hur pampiga slag kan filmas i Games of Thrones eller hur skärpedjupet i Handmaid’s Tale gör ångesten ännu påtagligare och jobbigare i varje scen. Saker som en filmnörd som jag uppskattar otroligt mycket.

Även om jag uppskattat bilder har jag varit dålig på att ta egna. Jag använder mest mobilen till att ta bilder och det kan ju vara lite som vin och vatten. Ibland blir det bra, ibland blir det inte riktigt som jag tänkt mig.
Jag har länge tittat efter en systemkamera, men valt bort det alternativet av anledningarna: för dyrt och för klumpigt att ta med sig.
Sedan upptäckte jag spegellösa kameror och helt plötsligt såg jag en möjlighet.

Jag ville ha en kampera som jag lätt kunde ha med mig i väskan. Som inte vägde bly och som var prisvärd. Till det ville jag även kunna ta bra konsertbilder, så kameran måste ha bra mörkerseende.
Det lutade tillslut åt två märken: Sony eller Olympus. Sony hade högre antal megapixlar och var enligt de flesta recensioner lite bättre i mörka förhållanden. Olympus var mer kompakta med sitt Micro 4/3 system, och hade mindre linser.
För mig blev det smidigheten som vann över megapixlarna.
Min första systemkamera blev Olympus OM-D E-M10 (som jag köpte lagom innan den uppgraderade 2:an kom).
Det var som att gå från PC till Mac när jag gjorde det i början av 2000-talet. Helt plötsligt blev det roligt att ta kort. Främst för att jag alltid kunde ha kameran i väskan när jag gick på stan eller åkte på semester, men också att bilderna med tiden blev så mycket bättre.

Som novis började jag med kit-linsen som jag fick med och började sedan sakta men säkert uppgrader mig till en bättre zoom-lins för att sedan övergå till fasta objektiv.
Även om möjligheterna är större med zoom-obketiven, så tycker jag det är mycket roligare att fota med just fasta objektiv. Det gör mig mer kreativ i sin begränsning att inte kunna zooma, samtidigt som bilderna och skärpedjupet blir så mycket smakfullare. Visst, ibland är man i en situation där en 25mm (50mm i fullformat) inte räcker till, eller när jag har på min 75mm lins (150mm i fullformat) och behöver gå långt-långt bort från objektet för att det ska funka. Men oftast fångar jag det som är lämpligast för dagens objektiv.

Även på konserter brukar jag köra med mina fasta objektiv. Nu har jag bara en kamera och jag har sett många professionella fotografer som använder just fasta objektiv har två uppsättningar för att snabbt kunna gå från ett vidare perspektiv till ett mer nära. Själv brukar jag köra en låt med 75mm en med 45mm och (kanske) en med 25mm för att få lite variation på de tre låtar som man är tillåten att fota. Visst, det blir lite stressigt att byta lins, speciellt i mörker. Men det funkar.
Fördelen är ändå att de fasta objektiven från Olympus är på 1:1,8 och ger väldigt bra bild i halvdåligt mörker. Sedan väger de ju typ inget. Heck, jag kan till och med ha på min 75mm-lins och gå in på konserter utan att någon ens höjer på ögonbrynen. Så liten är den då de flesta tänker stora kameror med sjukt stort objektiv när man kommer upp till de nivåerna.

Nu har jag även två bra zoom-objektiv (12-40mm (24-80mm fullformat), samt 40-150mm (80-300mm fullformat), 1:2,8), så jag borde klara mig ganska bra vid de konserter jag är ackad till att fota. Skulle nog inte kunna smuggla in min 40-150mm till en konsert dock, för den är lite för stor och klumpig, även om den är typ hälften så stor som liknande i lins till ett annat märke.

Det jag känner med valet av en liten kamera är att det aldrig blir en uppoffring att fota. Jag slänger kameran över axeln när vi ska på promenad. Behöver jag använda den så gör jag det. Hittade jag inget att fota under promenaden, så var det ändå inte jobbigt att ha med kameran. Men en 25mm lins är min numera Olympus OM-D E-M5II dryga 600 gram att ha över axeln. Som sagt, inte direkt supertungt, men ovärdeligt om fototillfället uppenbarar sig.
Kameran har blivit en del i att ta gatufoton, konserter samt våra resor. Men även en grym kamera att använda vid intervjuer för att ta fina porträttbilder.

Som bloggare så omfamnar jag alltid ny teknik och möjligheter.
När jag tagit bilder så använder jag alltid en SD-adapter till min iPad Pro och importerar bilderna där. Medan bilderna laddas upp till mitt bibliotek brukar jag gå igenom bilderna och ”gilla” de bästa. Efter det öppnar jag alltid programmet Priime som jag redigerar mina bilder.
Här väljer jag bland ett 100-tal filter för bilden, samt att jag kan redigera bland annat ljusstyrka, skuggor, kontrast och skärpa. Visst, det är inte Lightroom eller Photoshop, men för min del tycker jag resultatet blir väldigt bra och jag kan oftast redigera ett 20-tal bilder direkt innan jag ens lämnat konserten.

Är det något jag behöver utveckla mer så är det helt klart bildbehandling känner jag. Har även testat Polarr och Affinity Photo till iPad – som båda även finns till Mac. Jag känner mig lite för novis för Affinity, samt att jag personligen får bättre resultat med Priime än Polarr, även om det sistnämnda är ett riktigt bra program det också. Men här känns det som jag borde ta några timmar vid YouTube och bara lära mig att bli bättre. Något som jag i alla fall utvecklat på sista tiden är att bli bättre på att beskära bilderna. Små steg framåt för en hobby-fotograf med andra ord.

Om du vill börja ta kort, eller kanske vill hitta det roliga i fotografering igen, så ska du definitivt kolla in spegellösa kameror. Många jag pratat med hyllar Fujis system, medan jag själv är som sagt väldigt nöjd med min kamera från Olympus och de linser företaget erbjuder. De har i alla fall fått mig att älska ta kort och ger mig redskapen att kunna ta bra kort utan att behöva bära tyngden av stora systemkameror. Det betyder mycket för mig.

Här följer en knippe bilder som jag tagit under åren. Både musikrelaterat och foton som inte är direkt musikrelaterat.

Just det. Följ mig gärna på Instagram.
Popmuzik
Johan Alexed