Efter förra veckans totala haveri i röstningen, så är jag på klart mycket bättre humör idag. Verkligen så-mycket-bättre, eller Amazing som Danny skulle säga!
Hur man än vrider och vänder på det, så ÄR upplägget med deltävlingar ett sätt att få en stark final. Visst, jag gillar som sagt inte alla låtar i den där finalen heller. Men i ärlighetens namn hade det nog varit ännu fler dåliga bidrag i Globen om vi bara hade en enda final där 10 – 12 låtar ska slåss om våra röster.
Då hade man slängt in en OPA , för att få bredden och den hade tagit värdefull plats från andra bidrag.
Nu kan man ju undra vad OPA-killarna gjorde i en deltävling överhuvudtaget. Men jag antar att det var ett sätt för SVT att ge killarna lite fickpengar innan de skickades tillbaka till fattigdomen i Grekland (vad vet jag).
Om vi sedan går igenom startfältet så tycker jag så här om de riktiga låtarna:
The Girl med Charlotte Perrelli gav mig samma känsla som när jag hörde Lena Philipssons senaste album. Det är en kvinna som vill verka yngre än hon är och då sjunger en låt där hon känns helt malplacerad. Visst, det är väl en popig låt, men på något sätt måste man bli övertygad av personen på scenen, och det blev jag inte av Perrelli. Möjligen övertygad om att hon har värsta ålderskrisen just nu…
Dynaztys rockiga Land of broken dreams gillade jag. Det var en helt okej rocklåt (som egentligen inte är min påse) men jag köper att folk går igång på detta – och jag antar att de går till Globen från Andra Chansen nästa vecka.
Lotta Engberg och Christer Sjögrens schlagerpop på engelska med snygga 70-tals stråkar gillade jag, som just en schlagerlåt. Nu när vi (tack och lov) börjar få in lite ”riktig” musik i Melodifestivalen och vi inte ens behöver ha med en tornartshöjning för att vi ska rösta på låten, är det mer nostalgiskt. Helt chanslöst, men det fyller sin plats.
Goosebumps med Hanna Lindblad var för mig hur en popartist spelar över på scen.
Hon försökte vara så mycket popstjärna i sina Kylie -kläder att det blev en karikatyr på genren.
Helt okej låt dock, men Hanna borde ha en bättre regissör till denna roll. Den hade inte direkt gett henne en Guldbagge – eller ens en Tony, vilket kanske hade varit mer trolig nominering.
När en kille vill vara någon annan så mycket som Axel Algmark undrar man hur han orkar med sig själv?
Detta är inte Sikta Mot Stjärnorna, utan Melodifestivalen. Då ska man vara sig själv, även om man sjunger en låt som liknar något Håkan Hellström ratat.
Låten i sig borde vi få och ha fått mer av i Melodifestivalen. Men då kanske personen som sjunger den kunde vara mindre Håkan – så länge Håkan själv inte är med (vilket han borde).
Kvällens bästa framförande stod Liza Miskovsky för.
Jag har ju gillat henne under en längre tid, och blev mycket glad över hennes låt och framträdande – samt att hon gick till Globen! Visst, gitarren kändes lätt meningslös, men vissa vill ha en cigarett i handen – andra uppenbarligen en gitarr.
Helheten var riktigt snygg i sin enkelhet och en av mina favoriter för finalen.
Om Danny är Amazing i vanliga fall, var han tyvärr inte det i kväll – när det verkligen gällde.
Framträdandet var riktigt snyggt och otroligt läckert gjort. Hans och dansarnas lysande Tron -dräkter, var liksom… lysande.
Det var nog just numret (och en trogen fanskara) som tog Danny till final. Hade man enbart gått på sången vet jag inte ens om han skulle hamna i Andra Chansen.
Men nu är han i Globen. Det var meningen att han skulle vara där från början, så en sten på vägen dit störde inte så mycket. Men han får fanemig inte göra en sådan miss i Globen.
Efter fyra deltävlingar så har vi som sagt ett bra startfält i Globen.
Nu ska ju två till dyka upp från Andra Chansen nästa vecka (antar att det blir förut nämnda Dynazty med Timoteij ), men dessa brukar mer vara utfyllnad med en topp fem placering, än något som tar hem tävlingen.
På det hela skulle jag säga att Melodifestivalen 2012 gett oss en av tävlingens starkaste låt med Euphoria – men sedan har det varit ett ganska svagt startfält. Några låtar från de olika avsnitten har varit bra, men lite för mycket har varit tråkigt.
Nu vill jag inte slå på stora trumman och säga att det är skadligt för tävlingen och dess fortsättning – absolut inte. Det kanske bara blev så att när Loreen sjungit så fanns det inte så mycket mer att säga efter det – i tre veckor. -Det var liksom klart där.
Kanske att Björkman underskattat Loreen och borde haft henne i sista tävlingen för att bygga upp den där spekulationen i att ”vi har ännu inte hittat en värdig vinnare i Globen”. Nu fick vi henne med en gång och resten blev bara transportsträcka.
