Då var andra deltävlingen av Melodifestivalen avklarad.
Resultatet blev väl som många hade gissat: Killarna Samir & Viktor gick direkt till final tillsammans med Liamoo. Andra chansen fick ytterligare två kvinnor i form av Mimi Werner och Margaret. Med det har vi fem killar i finalen av fyra möjliga bidrag och fyra kvinnor i Andra Chansen.
Själv tycker jag det var synd att det inte gick hela vägen för Ida Redig och hennes Hellström-pop. Det hade varit kul om hon fick byta plats med Margaret, som jag ärligt tycker hade en sämre låt. Den höll mer på utan att något egentligen hände, så jag fastnade tyvärr aldrig för den. Även om jag förstår att dess spelliste-väldiga produktion som inte stack ut passar många. Den är igenkännande enkel, och det är ett fungerande recept. Så egentligen inte förvånad. Men hoppades ändå på den bättre låten, vilket jag tyckte Redig hade.
Att Liamoo skulle gå direkt till final var det väl ingen tvekan om. Låten sticker ut över alla andra och det med ganska många meter. Snygg mix mellan hiphop och pop, där killen verkligen lyckas leverera både bra rap och sång. Inte alla som han den gåvan skulle jag säga.
Att Liamoo sedan är helt magisk i rutan och har ett charmigt leende att dö för gör ju inte saken sämre.
Tredje gången gillt för Samir & Viktor, och egentligen finns väl inte så mycket att säga om det. De har en kul partylåt som jag förstår att många uppskattar. Heck, till och med jag blir glad av den. Att den sedan är simpel och inte något som vi någonsin kommer skriva in i historieböckerna är en annan sak. Det är kortvarig underhållning i en värld som jagar snabba kickar. Så låten fyllde helt klart sin funktion med just det.
Programmet då?
Tja, det fortsätter ungefär samma som förra veckan. Inte superroligt manus, men lite underfundigt ibland utan några tydliga toppar eller djupa dalar. Det är ingen som behöver ta fram skämskudden för och det är inte ett program som kommer gå till historien som de bästa i Melodifestivalens historia. Det är som Sverige är bäst: mellanmjölk.
Dock extrapoäg till att de lyckades ha en röd tråd med Göteborgsskämten och nakenchocken igenom hela programmet. Då har de ändå någon fokus i manus och det uppskattar jag. -Även om jag kände att inledningen med Stayin’ Alive kändes lite lång.
Nej, jag är fortfarande inte kompis med Fab Freddie. Fortfarande skrikig och för mycket. Precis som han ska vara i och för sig, men passar inte mig. Inte så mycket mer att säga om det. Vissa gillar skrikiga flamboyanta människor, andra gör det inte.
Så på det hela en ganska given utgång av ett program som tar det säkra före det osäkra i år.
