Jag kan tänka mig det är läskigt. Att sätta sig för att följa upp en såpass stark debut som In the Lonely Hour. En skiva där Sam Smith lyckades förpacka sin kärlek till en annan man i vacker gripande soulig pop. Bara det är en bedrift. Att få kärleken universell och låta oss se bortom sexualiteten och bara konstatera att han är hjärtekrossad och ledsen.
Med en Oscar i bagaget och en knippe Grammys är det nu dags att visa att debuten inte var ett lyckokast med att vara rätt person på rätt plats, eller bara ”killen som sjöng på Latch” med Disclosure.

Det är svårt att lyssna på The Thrill Of It All och inte bli berörd. Det är något med Sams röst som är magisk. Den är så fylld med sorg och smärta. Hela han är en vandrande tragedi som faller för fel killar och som verkar vara mer kär i kärleken än en person som kan älska honom tillbaka. Men jag tror vi alla varit där Sam så ofta verkar vara. Livet är ups and downs och ingen sätter orden på the downs som Smith. Det är det som gör honom till en stark sångare som berör oss.

Låtarna i sig är soulig gospel och hjälper till att lyfta fram Sams röst på ett fördelaktigt sätt. Skulle man skalat bort just rösten hade det dock varit ganska ordinärt om jag ska vara ärlig. Det är inte låtar som lyfts fram av innovation och produktioner. Utan allt är taget från den klassiska musikskolan. Nu passar den stillsamma eller upplyftande gospel-stilen Sam och skivan. Vill vi ha Sams magiska röst i en mer innovativt sammanhang får vi hoppas att han lånar ut sin röst till mer kreativa houseproducenter igen. Men fram tills dess får jag väl utnämna The Thrill Of It All som årets höstplatta.

Sam Smith
@Instagram