Folkpopduon Selma & Gustaf från Hudiksvall har regelbundet synts här i bloggen. Första gången var faktiskt med Layers of dust on the floor som släpptes 2015.
Nu är de aktuella med singeln Rivers som släpptes i fredags, som också är sista nedslaget innan de snart släpper debutalbumet Stories Of.
Jag tog ett snack med Selma Edenståhls om livet i studion, att lanseras i USA och självklart några ord om nya singeln.

Hur är läget med dig idag?

Haaj! Det är bra, tack!

Hur träffades du och Gustaf?

Det var på musikensemblen i gymnasiet som jag träffade Gustaf. Han var lång och ovig som mig, väldigt musikalisk och hade en sjuk humor. Så innan vi ens kände varandra började vi spela musik tillsammans.

Ni har släppt låtar sedan 2014. Hur ser du på er musikaliska utveckling sedan dess.

Jag hoppas att det märks, det är faktiskt de små detaljerna. Vi är lite tryggare och tightare på scenen nu. I studion har vi blivit tekniskt skickligare. Som med allting handlar det ju om träning och såklart tycka att det är kul.

Någon artist som betytt mycket för dig?

När jag var yngre lyssnade jag väldigt mycket på The Killers. Jag kan fortfarande alla låtar från alla album och jag tycker att de skriver världens bästa stick. Fick se dem för andra gången på Bråvalla i somras, fantastiskt såklart.

Ni står precis inför att lanseras i USA. Hur känns det och vad är dina förväntningar?

Väldigt kul! Jag föreställer mig och drömmer ju om att precis vad som helst kan hända, sen får vi se om det händer eller inte.

Vad känner du själv att ni har som gör att ni kan tilltala amerikanarna?

Någon recensent sa en gång att vi har en egen musikstil, som han kallade “Hälsinge-Americana”. Det kanske kan tilltala?

Hur bra går det att kombinera artistlivet med studierna?

Det går fint hittills, jag gillar kontrasterna mellan skolan och musiken. Förra veckan satt jag i ett labb på förmiddagen och petade i en bakterieodling och på kvällen spelade jag in en ny låt i studion (tvättade förstås händerna emellan). Det är ju ashärligt att få hålla på med allt man är intresserad av, på en och samma gång, även om det blir mycket ibland.

Nämn en låt som är en bra låt att gråta till.

Jag lyssnar oftast inte på musik när jag gråter, det känns som att jag aldrig skulle kunna sluta då. Men jag kan tänka mig att The bad days med David Ramirez skulle vara en bra låt att gråta till, lite lagom sorglig och ändå hoppfull på något vis. Ska prova nästa gång.

Vad inspirerar er när ni skriver låtar?

Oj, allt härligt och ohärligt som finns! Relationer, våra egna upplevelser, andra människors historier, filmer, platser, musik vi lyssnar på, konstiga ljud, skogen. Allt, verkligen allt.

Hur brukar ni arbeta fram en låt, vem gör vad av er två?

Det är väldigt olika, oftast börjar det med att någon av oss har en melodislinga eller en ackordföljd som vi gillar, sedan utgår vi därifrån. Ibland sitter vi och spelar den där ackordslingan i en evighet och provar olika melodier tills vi blir galna. Ibland så bara finns melodi och text där direkt. Oftast har vi flera låtar som vi skriver på samtidigt, kör vi fast på en låt så börjar vi jobba med en annan. Vi tror dock mycket på att ändå ha en rutin att hela tiden skriva. Att komma på och skriva ned idéer fast de inte ens är bra kan vara bra för kreativiteten. En idé leder oftast till en annan idé, som kanske är bättre.

Har ni någonsin haft en stor dispyt i studion medan ni jobbar fram en låt?

Njaa, såklart har vi varit oense om låtar men tror att vi värnar för mycket om musiken och har för stor respekt för varandra för att bråka eller ha en stor dispyt om en låt, så det försöker vi att undvika. Dock sker det saker hela tiden när vi spelar in vår musik, vi har en otrolig otur med el, ljudkort, osv. En incident som skedde i studion, nu bara för någon månad sedan, var att inspelningsprogrammet kraschade och ett av mina sångspår vi hade jobbat på i flera timmar försvann. Skrek inombords men svor bara lite tyst utåt, det är ett hett tips för att behålla lugnet bland alla i studion.

Vilken låt är din personliga guilty pleasure?

Blank Space med Taylor Swift. Det är något med melodierna i den låten som jag älskar, och hur hon driver både med media och sig själv. För övrigt den enda låt jag någonsin köpt från iTunes pga fick panik när den togs bort från Spotify, nu är den tillbaka dock. Phu.

Berätta om nya singeln Rivers.

Rivers skrevs mer på en känsla än utifrån något ackord eller text. Sen är den också väldigt naturinspirerad. Vi spelar in alla våra låtar själva tillsammans med vårt band ute i en studio i skogen i Hälsingland, så det är nästan omöjligt att inte ta med sig en liten bit natur, barr eller sten, in i studion och musiken. För mig handlar Rivers om att känna sig otillräcklig och oövervinnelig på samma gång.

Ni jobbar än en gång med The Unmarried Queen. Vilka är de och hur kom samarbetet till?

The Unmarried Queen är vårt band som vi alltid jobbar med, de är med när vi producerar, arrangerar och spelar in musik i studion och när vi spelar live. De har varit med ända från när vi började spela och skriva musik. Vi träffade två av medlemmarna för första gången på ett uteställe i Hudiksvall en kväll för fyra år sedan, dagen efter repade vi ihop och sedan dess har vi spelat tillsammans.

Om du fick välja fritt. Vem skulle du vilja spela in en duett med?

Haha, jag gillar ju Gustaf, men hade otroligt gärna spelat in en duett med Amy Winehouse om hon hade varit i livet, tror att det hade blivit en cool kombo.

Helt album snart. Vad kan vi förvänta oss?

Varje låt på vårt debutalbum Stories Of är en egen liten historia fylld med känslighet och melankoli. Allt är gjort med mycket kärlek.

Tack så mycket och lycka till med alla spännande saker som kommer hända för er.

Selma & Gustaf
@Facebook