Då var det dags igen.
Melodifestivalen drog igång med pompa och ståt via Sveriges Television i går kväll.
På något sätt känns det som festivalen hittat rätt med mycket denna gång.
Programledarna Sarah Dawn Finer , Gina Dirawi och Helena Bergström levererade Edward Af Silléns fyndiga manus med bravur.
De känns som en bra mix av personligheter – som i och för sig låter lika när de säger samma typ av saker via manus – och alla tre är liksom älskvärda. Det är ett bra drag för att göra mys-TV. Det är ju ändå just det som Melodifestivalen handlar om – bra TV-underhållning.
Speciellt kul är det när våra värdar driver med sig själva och Bergström levererar sitt varumärke på scenen och låtsasgråter.
Lysande!
När alla tre sedan brister ut i sången om att det inte bara är bögarnas fest i bäst Las Vegas-stil, borde till och med den mest cyniska schlagerhataren uppskatta spektaklet.
Musiken då?
Det var ett ganska svagt startfält denna gång.
Den enda som var riktigt bra – och som kanske var bra för de resterande 7 bidragen också, var Loreen som med sin G-Son skrivna klubbdänga fick hela arenan att koka.
Snyggt som fan var själva framträdandet också med snö och mer eller mindre bara henne på scenen igenom hela låten.
Många Twittrade om att vi borde skicka Loreen till Baku utan att passera Globen.
Kanske inte en helt fel idé trots allt.
Det jag tänkte att jag troligen skulle behöva skriva massa om och spy galla över var om Sean Banan kom direkt till Globen.
Jag skulle skriva saker i stil med att ”varför har man med låtsaslåtar i Melodifestivalen, bara för att barnen ska ha något att titta på?! De är ju trogna programmet ändå och kommer inte överge Krister Björkman och gänget för att de inte får en Ge mig en spanjor eller Günther .
Tyvärr är det ju lite så att det är just dessa låtsaslåtar som i slutändan ger festivalen ett dåligt rykte.
Satsa på riktig och bra musik, och skit i den där mångfalden att man måste ha med en låt som ”liknar sommarplågan”.
Men nu gick han inte vidare och jag behöver inte skriva detta.
I andra chansen har han troligen ingen chans ändå om det kommer en del okej-bra låtar dit.
Att Dead By April gick till Globen var dock kul.
Absolut inte min genre, men jag gillade mixen av sött pojkband och arga hårdrockare.
Inget jag hade köpt till min iPod kanske, men jag ser hellre tre rocklåtar i festivalen än lika många Sean Banan-låtar.
Att Thorsten Flinck gick till Andra Chansen var väl inte heller något jag blev superförvånad över.
Han fyllde väl upp det där glappet Sara Varga hade förra året, eller tilltalar de där som gillar Ulf Lundell .
Låten i sig var det faktiskt inget fel på, även om Flinck gärna får släppa lite på det teatrala. Men, det är ju han, så vi ska nog inte förvänta oss för mycket.
När Afro-Dite gick upp på scenen twittrade jag om att man kanske ska införa en regel som säger att ”har man vunnit Melodifestivalen får man inte vara med längre”.
Jag tror att det är en bra regel.
Även om många artister har detta som enda fönster – förutom företagsgigg – att nå ut till sin publik, så är det med viss pinsam eftersmak som man går på det igen.
Under tio år har det hänt mycket i musiken och det gör att ställer man då upp igen med ungefär samma typ av låt, så är det kanske inte riktigt meningen att man ska vara med.
Nu hamnade tjejerna på femteplats.
De var ju inte sist i alla fall…
För det var The Moniker .
Vet inte vad jag ska säga om det.
Att den borde hamna bland de tre sista var väl självklart. Att den var sist-dålig kanske jag inte kunde tycka, men then again, det var den Marie Serneholt eller Abalone Dots .
Nu blev det Moniker.
Så, efter kvällens spektakel kan jag säga att:
1) Jag är nöjd med resultatet
2) Det var en svag kväll rent musikmässigt.
3) Loreen var fantastisk.
4) Programledarna var fantastiska.
Nästa vecka slipper ni känna någon sorg för mig Göteborg, för då är vi här!
P.S.
Gillade ni också The Soundtrack Of Our Lives lysande cover på Dilbas underskattade låt Try again ?
Då kan ni hämta den på iTunes.
