I veckan fick vi säga adjö till ett av 00-talets mest ikoniska pryl. Apple slutade sälja iPod nano och shuffle. Kvar finns dock iPod touch, som jag antar fortfarande får existera för att det är barnens version av en iPhone för de som vill spela men som ändå inte behöver en riktig telefon (med andra ord: mer en iPhone light, än en iPod). Men med slutet av just iPod nano och shuffle ser vi också slutet på det som gjorde Apple great again, för att låna en fras från en känd amerikanare.

Min första Apple-pryl var en rosa iPod mini. Jag var definitivt inte ensam. För iPod var den produkt som förde Apple till allas hem. En MP3-spelare som hade ordentligt med lagringsutrymme för de flesta musiksamlingar och inte som många andra konkurrenter körde med begränsad flash-lagring. Här fick man en hårddisk som vi fyllde med musik. iPod var både den nya Walkman och Discmnan, men också prylen som var synonymt med den skivbutiksdöd som pågick under 00-talet. När musiken tog steget från att vara en fysisk plastbit till att enbart vara filer på datorn.

Men iPod var så mycket mer än musik. De dansande siluetterna i reklamen för iPod skvallrade mer om en livsstil. iPod var mer än en MP3-spelare. En inställning Apple jobbat med även på sina datorer. Det är inte bara en plastbit som du kan utföra saker på. Du kan förändra världen, som de visade upp i den numera ikoniska Think Different-reklamen från 1997.

Apple förändrade musikbranschen totalt med iPod och branschen tog första steget mot nästa revolution; den strömmande musiken. Nu strömmar vi musiken till våra mobiler eller till våra datorer istället för att lagra filerna på våra hårddiskar eller MP3-spelare. Med det har vi nu nått den nivå på försäljning av iPods att det inte längre är värt att distribuera dem till den försvinnande lilla skara folk som fortfarande vill ha MP3-filer i fickan, och som då inte använder sig av en iPhone (eller annat mobilmärke) för att konsumera musiken.