När jag satt i bilen in till Oslo så såg jag aldrig för mig att flashbacken skulle slå mig så hårt i trynet.

Men i alla fall We love the 90s har gjort det bra, mycket bra.
Telenor arena är nu (nästan) fylld med folk i de flesta åldrar, allt från de som troligtvis inte förstår hur stora Aqua var back in the 90s, till de lite äldre som står och mimrer tillbaka till högstadiets disco och den första kyssen med tonerna av East 17, eller kanske kommer ihåg första bilturen med nytaget körkort och musiken från Paradisio dunkande ur högtalarna.

Oavsett vilken grund så är det ikke att missta sig på att det är 90 tals fest till de grader. Det enda som egentligen skiljer dagens ”festival” till dåtidens disco är nog att här finns det en ölbar och att männen har skägg och inte fjun.

Det blev en konstig känsla när jag 4 timmar senare går ut av arenan för att inse att jag nu faktiskt ska köra hem och inte bli hämtad av mamma eller pappa utanför discot, och att komma tillbaka till en vardag som består av vuxenliv med räkningar och allt annat ansvar.
Kan bara se tillbaka och le, ja kanske allt var bättre förr.