Jag upptäckte Public Service Broadcasting med låten Go! från deras andra album The Race For Space som släpptes förra året. Jag blev snabbt väldigt fascinerad av hela albumet som byggde på tal från journalfilmer under rymdkapplöpningen från 60-talet mellan Soviet och USA.
I helgen spelade gruppen på Bråvalla och jag fick möjlighet att träffa frontpersonen J. för ett trevligt samtal innan det var dags för duon att gå upp på scenen.
Hur skulle du själv beskriva Public Service Broadcasting?
Lite av en udda, vagt arty, väldigt pretentiöst, alternativ rock slash elektronisk musik. Samtidigt är det nog svårt för vilken musiker som helst att beskriva ens egna musik, och ännu svårare för oss i synnerhet. Huvuddelen i det vi gör att är att använda samplingar från gamla journalfilmer och dokumentärer och tolka detta till musik. Så det är väl lite av stommen för bandet, sedan är nog musiken lite svårare att beskriva.
Vad inspirerade dig att börja med musik?
Det som fick mig att börja med musik var Oasis . Jag var runt 14 år gammal när Definitely Maybe släpptes. Det tog mig till Radiohead till Manics och sedan blev det mer elektronisk musik och nu är det mer eller mindre allt möjligt. Så allt började med gitarrer. Om vi går igenom The Race For Space-albumet så skulle jag kunna berätta exakt vilken artist eller epok som inspirerat till varje låt. Allt som jag gör är nog en tolkning av det som redan varit, för det är svårt att komma på något helt nytt.
Samtidigt gör du det till något nytt och unikt med just samplingarna.
Jo, vi använder tyngden i andras produktion och försöker tolka det på vårt egna sätt.
Hur reagerar publiken på er musik. Det är ju pop, men ändå inte.
Det är inte så mycket att sjunga med i det är sant. Sedan finns det stora melodiska partier, och kanske att det finns delar som folk kan skråla till. Haha.
Samtidigt tycker jag att den mänskliga rösten är något överrepresenterad inom popmusiken. Den har blivit ett sätt att mer beskriva känslor i låtar, men om man kollar historiskt så har det ju långt ifrån alltid varit så. Det är lätt att identifiera sig med en röst, samtidigt som den också kan förstöra mycket. Så det finns både fördelar och nackdelar skulle jag säga.
Sedan skapar man ju stora känslor med hjälp av bara musik i tillexempel filmer.
Ja, och om man har sång i film är det oftast utan ord. Vi har gjort en del låtar med just sång och det kommer säker fler, så vi är inte helt emot det, men det är mest så bandet utvecklats.
Har du alltid varit intresserad av rymden?
Ja, det har jag faktiskt. Det är skönt att kunna säga det. För när jag skrev The War Room om andra världskriget så hade jag inte direkt ett jättestort intresse för krig. Jag ville mest skriva om det för att visa att vi kunde ta oss ann ett mer seriöst ämne. Men just rymdkapplöpningen var något jag varit fascinerad av en längre tid. Så det var kul att spendera så mycket tid att skriva och läsa om det.
Var det svårt att få tag på de olika samplingarna?
När det gällde NASAs grejer så har de ju använts mycket tidigare. De är en väldigt öppen organisation och har en lättsam inställning att låta folk använda deras material. Det svåra var väl att få tag på det ryska materialet i och med att gamla Sovjet inte var öppet alls. Men som tur var fick jag hjälp från de jag jobbat med på British Film Institute som hade kommit över en hel del ryska propagandafilmer som jag fick använda. Annars hade jag nog inte vetat hur jag skulle få till just den ryska delen av historien.
Deras del är ju väldigt viktig i kapplöpningen.
Ja, jag ville inte bara fokusera på väst för där är fokus alltid annars ändå. Hela historien är ju utstakad att de vinner i slutet, men allt innan förlorade de ju. Så det är lite synd att man missar de triumfer Sovjetunionen hade i kapplöpningen från början.
Om du jämför Inform – Educate – Entertain med The Race For Space, vad är största skillnaden i arbetet med albumen?
Den senare är mer seriös. Visst vi hade kul när vi gjorde den, men första är mer lekfull med en bitter humoristisk underton. Andra har en mer seriös inramning, samtidigt som vi själva bli äldre antar jag. Nu vill vi bli tagna på allvar, vi är konstnärer inte musiker. Haha.
Om man tittar på musikkonsumenterna av idag så är det ju oftast bara låtar. Blir det inte svårt att få folk att lyssna på ett helt konceptalbum?
När jag skrev The Race For Space så var det gjort som ett enda stort verk, men teman som löper igenom hela albumet. Allt är väldigt medvetet i form av låtordning. Visst den är inte kronologisk när det kommer till de verkliga händelserna, men det är ett medvetet val för det är heller inte en historielektion.
Men jag tror att en del folk faktiskt vill lyssna på album, för skivan har gått väldigt bra i Storbritannien, så formatet och sättet att berätta en historia på verkar ändå tilltala människor. Personligen tycker jag det är roligare att skriva musik på det sättet och det är självklart roligt att det finns folk som då vill lyssna på det sättet.
Jag såg att albumet hamnade på femteplats på vinyl-topplistan i Storbritannien för hela 2015, så ganska många verkar ändå gilla albumformatet.
Ja det är galet, och den hamnade på förstaplatsen på indie-topplistan när den släpptes vilket är otroligt. Att man kan vara etta i något i alla fall. Haha.
Såg att det släppts många remixar på era låtar. Har just klubbkulturen varit viktig för dig?
Jag är nog ganska dålig på att gå ut och klubba i ärlighetens namn. Men jag älskar elektronisk musik och jag älskar när en låt är välkomponerad och producerad där den funkar både på en klubb och utanför. Så det är nog det vi vill uppnå. Vi har tagit många element från klubbmusik i våra låtar, som tillexempel Sputnik som är medvetet gjord med ett ordentligt driv. Sedan är det skönt att kunna erbjuda en låt till en person som är expert på att just göra låtar med bra driv och se hur de tolkar den.
De flesta av låtarna som vi fick till remixalbumet tyckte jag fungerade väldigt bra. Jag har köpt en hel del remixalbum under åren och de är ibland stora besvikelser.
Hade ni några riktlinjer till producenterna eller fick de göra vad de ville?
Det var mer att de fick göra vad de ville, och vi var heller inte så noga med att alla spår på albumet skulle remixas. Utan mer att de fick välja den låt de tyckte passade dem bäst.
Skulle det vara intressant att göra ett soundtrack till en film?
Absolut! Jag får den frågan ganska ofta, så jag hoppas den tanken även finns hos någon som faktiskt ska göra en film, haha. Jag tror det skulle vara en riktig utmaning dock. Jag hade absolut inte varit redo för det efter första albumet, och kanske inte ens nu, men efter det tredje albumet som vi jobbar på just nu skulle jag säkert kunna klara av det.
Det har ju ändå dykt upp en del soundtracks av en del elektroniska artister de senaste åren, så det kanske kan hända något snart?
Ja, själv älskade jag soundtracket som Clark gjorde till serien The Last Panthers , väldigt skön känsla i musiken.
Hur ser framtiden ut? Du hintade lite om ett nytt album.
Ja, just nu håller jag på att skriva det kommande albumet och jag ska egentligen bara få ner allt till olika demos just nu. Just nu vet jag vad varje låt ska handla om och vilken del den har i historien. Jag har gjort klart fem låtar och har väl fem kvar. Sedan ska vi spela in allt nästa Januari så dyker den väl upp senare nästa år.
Trevligt – och temat denna gång är?
Jag vet inte varför man ska vara så hemlig hela tiden, men det gör allt väl mer intressant. Jag gillar när Radiohead bara släpper ett album från ingenstans. Det är viktigt att stå ut lite från resten av massan.
Med andra ord så får jag reda på det nästa år.
Precis. *ler*
Public Service Broadcasting
@Facebook
