Göteborgsartisten Kristian Anttila har släppt sitt album Rum 4 Avd. 81 . Ett personligt och modigt album som imponerar stort. Kristian ger sig också ut på en lång turné och spelar på Stora Teatern här i Göteborg 20 april, missa inte det! Jag träffade Kristian för en intervju som du kan läsa här:

Nytt album! Hur känns det?

Skönt att få ut den! Den har legat klar sedan augusti så jag har väntat och väntat. Givetvis spänd på hur den ska tas emot, som alltid.

Känns det extra nervöst med tanke på att skivan är så avskalad och personlig?

Just med intervjuerna så känns det givetvis mer utelämnande. Men jag har har bestämt att vara öppen med skivans tillkomst och dess omständigheter och miljöer som den utspelar sig i. Det finns någon bakomliggande tanke, kan jag vara öppen med min sjukdom? Sen finns det en mer övergripande idé om att bryta stigman och tabun kring den här sjukdomen. Det är tungt att prata om det, det är det definitivt.

Det är väl ganska vanligt också, bara att många inte vågar prata om det.

Exakt, man är väl rädd att ses som konstig och farlig, och det behöver det inte alls vara fråga om. Man bär på ett inre kaos och smärta.

Hjälper det dig att skriva om det?

Under den kreativa fasen är det väldigt tacksamt. Då går jag in i helt andra tillstånd av magi och något väldigt abstrakt.

Jag har perioder då jag blir oövervinnerlig. Ibland när det sammanfaller med en kreativ fas då går det väldigt fort allting. Då är jag bäst på jorden och har ett väldigt gott självförtroende när jag går in i mitt skapande.

Generellt i livet var jag i en skakig fas när jag skrev albumet. Jag hade ett stort tvivel på livet i stort och började skriva skivan innan jag hamnade på sjukhus och fortsatte när jag var där.

Var det skrivprocessen som fick dig att krascha?

Det sammanföll faktiskt. Jag skulle inte vilja säga att de har med varandra att göra. Skrivperioden tog mig igenom perioden skulle jag snarare säga. När man skriver bygger man en framtid som är väldigt vacker. Man skapar sig ett hopp för framtiden, man är stolt över vad man åstadkommit och vill möta en publik.

Hur känns det att spela låtarna live nu, då lever de kvar hos dig ett tag till.

Ja, faktum är att jag är mer rädd än någonsin för att uppträda av någon anledning. Tidigare turnéer har handlat om energi, dans och fest. Jag har spelat med mitt band tidigare och även ifall jag spelat akustiskt tidigare så har jag gjort det på ett väldigt intensivt vis. Så folk har uppfattat det som en rockkonsert ändå fastän jag bara har haft gitarr. Nu ska jag spela tungsinta och finstämda låtar och jag är väldigt rädd för att hur det ska gå igenom och även mötet med publiken. Att kunna förmedla känslan i låtarna. Det är otäckt och jag är i en fas i livet där jag tvivlar mycket på mitt yrkesval och på mig själv.

Kan det inte vara bra då att ge sig ut och möta publiken? Att möta rädslan?

Jag balanserar hela tiden mellan att begrava mig i alla rädslor jag har eller att utmana mig själv och genomföra allt. Och det är den balansgången som ibland fått mig att pressa mig själv för hårt och gå in i väggen. De gånger jag genomför blir jag stärkt och är tacksam över mitt yrke.

Vad skulle du annars jobba med då?

Jag var faktiskt inne på arbetsförmedlingen för några veckor sedan och hittade ett jobb som nattreceptionist på ett vandrarhem. Bagare uppe på en anläggning vid riksgränsen tittade jag också på haha. Sökte till försvarsmakten för nåt år sedan och kollade på en utbildning för att bli självförsörjande bonde. Jag söker mig ibland till strikta miljöer när livet är kaos men återvänder alltid till musik.

Lite extrema grejer.

Ja, det är fortfarande ett liv vid sidan av om man säger så, likt det jag lever nu.Jag byter liv varje dag i mina tankar. Antingen får jag lära mig att leva med mina svägningar i musiken eller så får jag göra något annat. Det är inte odelat positivt att vara solosrtist och skriva allt själv. Jag skriver, spelar in och producerar allt själv, det är många stolar samtidigt. Ibland är det kul och ibland tar det knäcken på en. Min musikaliska dröm är att vara basist i kullisen på ett redan framgångsrikt band.

Men det är i musiken får jag mina starkaste upplevelser. Ibland säger jag att musik är det fulaste jag vet för det är förenat med så mycket jobbiga grejer men ibland så vet jag ju att ända sedan jag var barn har det hjälpt mig att uppleva de starkaste känslorna i livet. Det är en oumbärlig kraft i musiken.

Albumet är helt fantastiskt och texterna är mörka.

Jag ögnade igenom texthäftet häromdagen, det är inte mycket till ljus alltså. Men det är inte nödvändigtvis kompakt mörker. Det är mycket abstrakt poesi.

Den beskriver ju ändå stundtals verkligheten på ett ganska rått sätt tycker jag. Lite råare, utan några rosa moln.

Ja det är inte mycket till rosa moln. Det är en hallucinatorisk verklighet på sina håll också. Men jag har varit sann mot mig själv i skrivandet. Den genomgripande tonen är förvirring och svärta. Jag hade tvivel, pendlade mellan att leva och inte leva i skrivprocessen.

Är det inte jobbigt att gå igenom texterna?

Det är mer att prata om skivan som varit jobbigt. Det var varit väldigt skakigt i omgångar med darr på rösten. Många gånger har jag tvivlat på att göra pressturnén, dels för att återvända till denna period och dels har jag känt mig väldigt blottad. Men det är av respekt för den Kristian som så gärna ville göra skivan och att folk skulle få höra den. Jag kan inte bara pissa på det nu och gräva ner det för att jag är rädd. Jag ska ta mig igenom det här.

Kanske känns bättre sedan när du kommit ut på andra sidan?

Jag hoppas det. Det blir ett experiment också. Vad händer med min sjukdom när jag är öppen med den? Det är intressant, det är så många människor, efter att jag släppt titeln på skivan som berättar om människor de känner som varit sjuka. Att de själva haft perioder. Det är så många som har det i sin närhet.

Just att du har din sjukdom. Du har tillgång till olika rum som alla inte har varit inne i. Är det en fördel när du skriver.

Jag har långa perioder av svårigheter men också abnorma uppåt perioder med obegränsat självförtroende. Vilket jag inte haft om jag inte haft svängningar åt anda hållet. Jag får se det som en gåva jag fått, det kommer så mycket gott från de bra perioderna.

Skulle jag summera mitt liv så hamnar jag tyvärr på minus. Det är längre perioder av svårigheter än av bra perioder.

Melodierna är ljusa, var det ett medvetet val? Det finns hopp i melodierna.

Det mesta går i moll men huvudsaken är att det är vackra melodier. Det är mitt tonspråk. Svag för vackra melodier. Hade musiken gått hand i hand med texterna hade det varit en entonig, en mollton i 50 minuter. Det är intressant att du säger det, att det finns hopp i melodierna ändå.

Det är väl sådan du är kanske, både ljus och mörk.

Jag får hoppas det. Jag har alltid haft de kontrasterna. Haft dansanta låtar till nattsvarta ord.

Vissa textdelar handlar tycker jag om att acceptera för att gå vidare. ”Livet är det som pågår medan du väntar, på det som aldrig händer”. Man går och väntar på sådant som ska hända. När man vet att det inte händer kan man ju börja förhålla sig till det.

Jag har faktiskt tänkt på den specifika texten, man kan se raderna som väldigt pessimistiska, här går jag och inget slår in. Men man kan också se det som att man accepterar, man gillar läget och får leva i nuet i stället.

Det är inte bara mörkt.

Jag har en textrad där jag sjunger att jag ”får jag fortsätta gå”. Det handlar om att ta sig vidare och leva med sig själv och den person man fått på sin lott. Det är intressant, det finns dörrar som står öppna mot nåt annat, det är fint att du belyser det.

Var det någon låt som var jobbigare än de andra att skriva?

De kom väldigt snabb. Många texter följdes av långa nattvandringar och grubblande och jag hängde mycket på bibliotek och grävde i diktsamlingar och i mig själv.

Vissa bär på mer mörker än andra, men det är helande och de mörkaste låtarna kan ha en helande kraft.

Vart tror du att musiken tar dig nu?

Jag brukar alltid säga att det är min sista skiva, haha. Jag vill alltid förnya text och produktion. Alltid haft nytt spår och ny känsla att förmedla. Ser tydliga gränslinjer mellan mina skivor.

Snart är det vår, brukar du få en boost och bli gladare då?

Jag brukar vara gladare under det mörkare halvåret, det ligger mer i linje med mitt inre. Det är skönt när det är mörkt ute. Sommaren är min tyngsta period. Ensamhet blir tydligare, man ska maximera alla upplevelser och ta vara på allt.

Ofta sitter jag själv i studion och pysslar med mitt. Det är något med solljuset. Allt är skarpare på sommaren sa någon. Det skär rakt igenom en på något vis.

Lyssna på albumet här!

Kristian Anttila @
Facebook