Varje gång den norska sångerskan Annie släpper nytt blir jag glad. Ny popmusik är ju alltid en anledning till glädje. Samtidigt blir jag nästan varje gång en smula besviken. Inte så att det är dåligt, men det är sällan som det faktiskt är SÅ bra som man fått intrycket att hon ska vara. Hon levererar poplåtar som bygger mycket på nostalgi och med en känsla av att vara bättre än de faktiskt är.
Senaste EPn Endless Vacation är ett bra exempel på det.
Omslaget är lysande. Ett kassett-konvolut som vikts ut. Det är likt produktionen stark 80-tals känsla signerad av Richard X och Stefan Storm . So far so good med andra ord.
Problemet är att låtarna är lite tråkiga. Samtidigt som man lyssnar och uppskattar, så sitter man ändå lite besviken. Det är som om man köpte det där stora chokladägget som man hoppades skulle vara fyllt med krämig nougat och istället är det bara ett ihåligt chokladskal. Chokladen är god, men man hade gärna velat ha något mer.
Bäst blir det dock i låten Out of Reach som är väldigt Michael Cretu -flörtig. Den är som en mer poporienterad Enigma -singel. Jag hade önskat jag blev lika glad i alla fyra låtar, men jag får hålla mig till chokladen och vetskapen att Annie får till var fjärde låt i alla fall.
Annie
@Facebook
