Duon Dada Life började sin musikkarriär 2006 efter att Olle Cornéer och Stefan Engblom träffades i kön till en av attraktionerna på Disneyland Paris. Där började de snacka med varandra mellan varven i fållorna, och bestämde sig för att göra musik tillsammans så snart de kom hem till Stockholm igen.
Sagt och gjort. Hemma i Stockholm började de producera musik tillsammans istället för som tidigare jobba solo.
”Jag gjorde lite hårdare dansmusik och Olle lite softare. När vi sedan möttes på mitten blev det svinbra”, berättar Stefan för mig när vi ses på kvällen strax innan killarnas gigg på Bråvalla.
Olle är dock inte med när vi ses för han hade blivit lite försenad till festivalen.
Stefan berättar även att han släppte låtar under namnet Phasio i början av 2000-talet och fick en enorm hit med C.P.C.O. (Chainsaw Phasio Cut Open) , som jag själv kom ihåg var grym när den kom.
Men som sagt, nu kände båda att det var dags att jobba tillsammans istället för att sitta ensam på varsin kammare.
”Har jag en dålig dag kanske Olle har en jättebra dag och då kan vi pusha upp varandra. Samtidigt drar vi lite åt olika håll. Jag vill finslipa in i det sista, medan Olle vill gå vidare så snabbt som möjligt. Med det blev saker klara men håller hög kvalité” skrattar Stefan fram.
-Ni började 2006 men när kände ni att saker började lossna för er som Dada Life?
Vi har ju inte direkt skjutit i höjden snabbt, utan vi har byggt saker sakta men säkert, så det har aldrig kommit den där ”wow, nu är vi här”.
Det är nog istället saker som när vi slog världsrekord i kuddkrig i Chicago, eller när vi kom flygande i en luftballong och landade bakom scenen under The Voyage i Kalifornien. När vi åkte över området kunde vi se folkmassan som samlats för att vi skulle spela musik vi gillade. Det var bisarrt.
-Ni har ju en ganska våldsam stil med blåtiror och i videor där folk slåss eller ramlar och slår sig.
För oss är det våldsamt men glatt våld. Det ska vara roligt som kuddkriget. Sedan är det inte helt taget ur luften, för vi körde låten Happy Violence när vi hade kuddkriget. Vi vill att det ska vara som ett stort barnkalas fast för vuxna på en klubb eller festival.
-Banangrejen då?
När vi började med Dada Life ville vi att det skulle vara roligt och inte köra på det som alla andra gjorde med coola solglasögon och försöka se balla och tråkiga ut. För vi vill ha roligt, och visa det.
När vi spelat några shower hade vi alltid med bananer och Champagne. Bananerna behövde vi för att vi hoppar och rör oss heala tiden, och Champagnen har vi för att det är fest.
Sedan kom vi på att vi behövde en logga, och vi kunde inte komma på vad det skulle vara. Men så såg vi ett YouTube-klipp där folk sa att ”Grabbarna är helt galna. De äter banan och dricker Champagne på showerna”. Då slog det oss att vi hade det framför oss hela tiden. Sedan har det bara vuxit. Nu är det en hel following i USA som träffas på raves med banankostymer.
Vi ska göra The Voyage även i år, och då tänkte vi slå ett nytt rekord: flest antal personer iklädda fruktdräkt. Det blir första gången jag och Olle kommer ha banandräkter på oss också, för tänk om vi bara är två dräkter ifrån att slå rekordet…
-Ni känns ju lite som ett koncept med Dada Life och Dada Land, nästan som ett Fight Club i EDM-format. Är planen att ha ett eget land?
Tanken är att när vi kommer till en festival eller en klubb så claimar vi området och gör det till Dada Land för den kvällen. Där gäller våra regler och man ska inte tänka för mycket utan bara ha roligt ihop. För att få den känslan behöver vi göra området till just Dada Land.
Sedan har vi även en plan på att skaffa ett eget territorium på internationellt vatten som vi kan ha som Dada Land.
-Nya singeln One Night on Earth . Hur kom den till?
Vi ville skapa en singel som hade samma känsla dansmusiken hade när vi började. Som projekttitel hette den faktiskt Going back to the Fields , för att den skulle ta oss tillbaka till känslan man hade på de stora ravefesterna ute på fält. En del har sagt att den inte alls låter som det vi gjort förut, men samtidigt utmanar vi oss själva att pusha oss att göra nya saker hela tiden. Det kan bli EDM-polka om det så vill. Haha.
Vi vill göra saker som vi gillar och känner oss utmanade av att göra. Vi kämpade ganska länge med låten rent mixningsmässigt och låtskrivarmässigt, och då känner man att nu har vi pushat våra egna gränser.
-Vilken remix som ni gjort är ni mest nöjda med?
Jag skulle säga att det är Dynasty remixen vi gjorde för Kaskade .
När vi gjorde den skapade vi ett sound och effektpryl som många sedan hakade på. Vi kände att i och med att det var en remix kunde vi pusha våra egna gränser ännu mer och bara leka sönder den.
-Vilket är bästa BPM:et?
Hade du frågat mig för två år sedan hade jag nog sagt 132. Problemet nu är att 128 är så jävla stelt i och med att alla använder det, så jag skulle säga 129. När vi spelar nu brukar vi pusha upp det till just 129. Vet dock inte varför, men det är kanske för att vår puls ligger där.
-Olle släppte ju en soloskiva för inte så länge sedan som en bearbetning av sin cancer. Hur bearbetade du själv Olles besked?
Jag har ju varit sjuk i tarm- och leversjukdom sedan jag typ var 12. Jag har varit in och ut från sjukhuset hela mitt liv. Så jag har inte samma koppling till sjukdom och sjukhus som andra människor har.
När de upptäckte Olles cancer kom det så klart som en blixt från klar himmel. Men Olle sa att han skulle in igen om tre dagar och opereras. Då kände jag mig hur trygg som helst. Jag vet hur grym svensk sjukvård är när man väl behöver vård. Jag sa till honom att han inte behöver tänka på något, jag tog hand om alla shower som vi planerat, och när han kände sig redo kunde vi köra igång igen.
När han sedan var sjukskriven ville jag att han skulle komma tillbaka till något bättre, så jag byggde om studion och fixade bättre air conditioner.
-Antar att det är just ballongfärden inför The Voyage, men vilket är det bästa konsertminnet?
Ja, det är ju väldigt bra, men det får jag inte säga då.
Förra året spelade vi på EDC i Las Vegas med 140.000 pers. Då får man ingen uppfattning av hur mycket folk det är där, för man ser bara en viss mängd. Mitt bästa minne blev en vecka efteråt när vi fick se flygfoton från showen och man ser hur jävla stort det var. Då hade jag sådan gåshud, för det kändes helt overkligt att vi hade spelat där.
Det är kanske lite konstigt att man får ens bästa konsertminne en vecka senare, men när man väl står där är man så inne i det så man hinner inte känna av det.
Lyssna på One Last Night on Earth här:
Dada Life @
Facebook
